Det goda, det sanna och det sköna
The Good, the True and the Beautiful
Innehåll - Content
Kära Vänner, nu med korrekt e-mail adress till mig - en liten blunder i föregående utskick.
-----Ursprungligt meddelande-----
Kära Vänner,
Jag har från min väninna Karen Bentley fått ett antal CD, med Hennes senaste musik. Cdn heter Ariel View - Tone poems for Violin and Piano, 0ch är 53:53 minuter lång, med titlar som: Gentle Breath, Sands of the printless foot, Elements of Fate, Celestial Apparition etc. Det är en musikalisk, poetisk vision som presenteras, på ett i mina öron lysande och mycket harmoniskt vis. Många av titlarna står att finna i Shakespeares The Temepest.
Karens hela attityd inför musiken är den av en andlig gåvokultur, och av kännare i Kalifornien anses Hon idag vara en av de främsta amerikanska violinisterna. Att se Henne framträda är en njutning för alla sinnen, och på Ariel View spelar Hon en Stradivarius, ackompanjerad av Bruce Hanifan på piano. Karens hela register utgår från Hennes andliga och fria livssyn. Vi träffades på Smokey Joe's Vegetarian Café i Berkley, Kalifornien, våren 1997, och Hon kom att bli lite av min Vergilius genom SFs Bay Area, och dess konstnärliga och kulturella evenemang.
Karen har en mycket diger bakgrund, och kallas av de kära amerikanerna för "a champion of contemporary music". Hon har spelat och turnerat med San Francisco Symphony, Palo Altos Chamber Orchestra, med Far Eastern Symphony Orchestra i Ryssland, New York Philharmonic, New York String Orchestra, German Chamber Orchestra. Hon har uppträtt med Barbara Streisand, och Michail Baryshnikov med flera. Hon har studerat klassik musik, jazz violin och barock-violin. Bruce Hanifans pianospel är känsligt, lyssnande och närvarande. Musiken vidrör aldrig det pekorala, trots sin still-samhet.
Musiken på Ariel View är improvisationen har hög klass, och harmoni, och utgör underbar musik för ton-resor, stilla lyssnande, terapier och behandlingar, och förenar en mogen, fyllig ton, med vindlande färder. Det klingar av zen, kontemplativt, klassiskt, jazz, utan att framträda i annan tondräkt än en milt harmonisk. Bakom musiken finns de bägge musikernas dedikation, och det universella kärleksbudskap de velat ge uttryck för med denna produktion. Karen har börjat resa med sin musik, för att som Hon uttrycker det "sprida ljus" bland sina medmänniskor, i världen.
Karen kommer sannolikt uppträda på Martinus Center, Klint, under de internationella veckorna, och dirigerar dessförinnan en orkester i Italien, under Juli. Om Ni är intresserade kan Ni beställa CDn från mig för nuvarande, för 150 kronor + 25 i frakt etc. Ni kan göra det via min e-mail, och då sätta in pengarna på postgiro 122 94 12 - 0, eller sända det med brev. Norska vänner kan beställa skivan hod Vidar Jensen, på 64877527, eller Marianne Solberg, 69251597.
Jag sänder Er all värme, ljus och glädje och önskar Er välkomna att ta del av musiken. Karen har också varit vänlig nog att avsätta en del av inkomsterna för mitt arbete. Karen sänder sina ljusaste tankar till alla tillika.
Stefan Perneborg
[1997-12-15, God Jul-Merry Christmas]
Dear Friends,
I want to embrace You all, with warmth and light, wishing You a lovely Christmas, and a very happy New Year. I hope to hear from You later, and I am deeply thankful to the divine providence, to come to know You, and to learn yet another aspect of the divine multitude of life. My thoughts are with You, in all my days, and nights ( :-)
With Love Stefan
Kära Vänner,
En djup glädje fyller mig när jag tänker på att ha mött just Dig/Er, och det utbyte som gjorts möjligt genom livets egen lysande försorg, av visdom och grundlig skönhet. Bara titta på en snöflinga, ett löv, en sten ! Jag vill önska Er alla en underbar jul, och ett mycket gott nytt år.
Med julkärlek Stefan
[1997-12-27, Stefan i Stockholm]
___ ___Vandra detta paradis
och hör över hjärtats mader
skallar lommens längtan
Vid älgörtsskummande stränder
där tids krets är förlöst
av honungsdoftande liturgier___ ___
Låt så ögons krets upplösas
vid dopfunts kalk
för att bära
andedräkts flamma
genom evigheters tystnad
Vandra detta paradis
ty det föds i Dig
nu
Ur Varats sånger 1994
[1997-12-28, Merry, Misch-Masch and ÖÖÖÖ]
Dear NN,
I would be happy to eat of Your para-physical non-turkey, look at the plastic tree, the glittering lights of the golden gate (is it christmas dressed, or even, lovely thought, cross dressed ?), and spend the precious moments of intense celebration among silicon breasts, divine K-music, holy windows, open minds, locked doors, and yet, while singing praises of ancient voices, open the frames of that inner dome, that altar of holy recognition, and say, yes, simply yes, to that unfried white christmas pidgeon, hoovering over your shining halo of bobbing, coming forth as a gushing river of cellular extacy and watering eyes. Where then, dear unbearded brother, is the candle of the thighes, if not implosive as a raindeer near the moon, if not spread out like the wind of the great sacred voice, if not there, by the people of the world, the successful, the whores, the bartenders, the virginal, the seduced, the breadfilled, the poor, wishful, by the ungunned, the pitful, the joyous, open hearted, the breastless, the nameless, the beggars, the hunters, the peace makers, the blissful, the horny, the retarded, the groupies, the childful, the mildful, the strong, the walking, among the dying, flowering, the sinking and beastful, among the holy pillars of unholy communion, if not there, by the waters of time, the flower of yes, the mountain peak of dreams and illusions, among the truthful lies, the growthlings of manipulation, the flow of voicerivers - yes, oh Thou, there, simply among all, in deep rivething compassion and steel hard eternity, of soft terror and hard love. There in the ink of the daily paper, the horny messages of chat programs, the films about jurassic memories, of humankinds and distant stars, among space shuttles and green ears. Neti, Neti, not this, not that, yet both, tat twam asi, and wordless, timeless, being all time, no-time, still-time, home-time, longing-time, killing time, my candle burns in your flesh like a pylon of dreams, dreaming your dreams, dancing your dances, wondering about the colour of your skin from the inside of Your flesh, the cavets of Your veinsprouting moments. That candle burning like mental cross dressing, of wonderous moments of seeing through the eyes of otherness and you-ness.
Yes, merry light and bliss, and a gorgeous beam of light & hello to dear NN, that is either from the Pragian voice of that little beedle-writer, or the friend of many tones and vibrant voices, last time seen on Smokey Joe's in dragon clustered wrappings and beardless smiles, of light and joy, like you, and me, and the crickets of this little globe.
Simply like those golden moments, when all is vibrant and clear and lost by the luke warm, the pocket bred and the tiny. Holding it out, bobbing and throbbing like a grain of worlds, in the spiraling invention of gloriuos creation, of the Fathers and Mothers, of ancient Rishis, cyber gurus and the so famed singular G-head, the All-Voice and the no-voice.
with much love and affection to NN, NN and NN, the alive turkeys and plastic decorations
Magnitudus operatus verbalium et spiritus sanctus (with wide open mouth and holy et incarnatus est)
From the steaming battle ground of night open shops and giftwilling souls, from the little Swedish petit village of Haverud, to You, wrapped up in verbal papers, as an outreaching soul date, a walnut smile and a simple hello. I hear rivers, bread-voices calling out from the stones. Is it not trumpets ? There, by the crowd of angels and gods in disguise.
Come all ye mateful, merry and jingle crowned, my yoke is lightening, my voice tireless, innocent as a snake, wise as a pidgeon, my candle eternal, and my thighs renewed.
Stefan
Dear Friends,
I would like to wish all a very happy and merry new year
I hope to see You somewhere in the world during 1998
Love & Light
Stefan
[1998-05-19, Spring & Hermans]
Hello NN,
Yes, I know Herman well - we were as a matter of fact renting one of His restaurants some years back. Good to hear that all is arranged, and that you can stay there ! There is a park just around the corner, with some lovely and enchanted spots, and a bit further away, one part of the water sytem surrounding Stockholm. Though the street itself couldn't be called peaceful, it is conveniently situated, with some really old parts of Stockholm nearby as well, with old wooden houses, and a magnificent view over the town. The light of Stockholm is famous among painters, and I am sure you will find soulmates and experiences to cherish in abundance. There is a shade of blue, in the atmosphere, and a vibrational refined beauty as well, more fully alive now during the Summer - enjoy !
I havn't had the pleasure to be fully seduced by roses, but many other flowers, along the paths of the world. The flowers' consciousness is basically rooted in the spiritual dimensions, thus it appears with such great beauty and perfection. It is day conscious in the spiritual world and night conscious in the physical. Every object has a spiritually perfect pattern beyond the physical world, and there is so much perfection and beauty all around us. During some years, when I worked much with the vibrational aspects of plants and human beings, I explored the flowers in many ways, and was stunned many times. The flowers you will find here are more sparse, lighter, more etherical. This Earth is in a way a paradise, inhabited by us, slightly unfinished creatures; but there is both time and hope for us as well as for the dear Earth. Yes, I can follow your journey, among the scented gardens of delight and aesthetic wonders, being embraced by the most refined aspects of life - love.
There is another form of enchanted gardens, within the para physical dimensions of human beings, where many gardens are to be explored and discovered. Nature is easy to love, due to it's more appearant perfection; it is in the meeting with other humans that we really have the chance to develop our capacity to love and to share. Even in the most lowly, there are hidden chapels, behind dark woods and marshes, where peace prevails. When I lived in Asia, I came to appreciate it's more meditative state of being, but at the same time, I met many beings that had over-developed the spiritual dimensions, and not having sufficient training in simply enjoying the company of fellow beings. Imagine to fully and attentively see the mighty source unfolding itself in all forms of creation. When I travel to different parts of the world, the image of a sacred garden often appears, among the bustle and the chaos, there is a mass to be performed, a mass of learning to appreciate the voice of the divine, being sung from the mouth of each human. That is a quest in itself, to fully allow oneself to learn to listen to that voice of oneness in the conflicts and struggles of everyday life, wherever we are, and give praise to that beam of light in all.
I remember so strongly and vividly, the abundance of flowers in California, the Spring arriving with vigour and grace. I stayed outside SF, in the slightly dull Redwood City, and suddenly, magnolias where singing hallelujas in the little surburbian gardens, and the daffodils were radiant as suns. I went with a friend to a school in Marin County, and hidden among the hillocks there, I undressed, while witnessed by the shining daffodils, and some grumpy oaks, and suddenly, some deers came passing by, closely, attentively, and looked at me, as another creature of the forest, sending greetings with their dark eyes. And the sky smiled, with pidgeons and a star-eyed hawk, and I rejoiced, being naked in the Bay Area, close to Berkeley and Woodstock 1967.
There is such a nice poem by e.e. cummings:
how fortunate are you and I, whose time is timelessness: we who have wandered down from fragrant mountains on eternal nowto frolic in such mysteries as birth and death a day (or maybe even less)
I look forward meeting you as well NN. My love to brother NN. I am sure he was happy to walk with you, among the gardens.
Light & blessings
Stefan
[1998-06-29, Fw: Vindlande vägar alla raka]
Vägarna så milda
under fötterna som jublar
gårdagar
och nuhuden ett membran
mellan världar
som livsögat bär
bland lövennattens nu och
vindens stillnad
här och där bara
lekande ordjag älskar
viskar rösten
jag är
svarar röstenmin väg är här
nu och alltid
mina ord sånger
som alla kanlövklädd rösten
handen mot bar hud
alla stenarna
blir bröddär vid åkerkanten
bland kornbröden
och korgarna
reser sig templetbland venvalven
skrider elden över
mossklädda skjul
med öppna händeransikten med egna ögon
otvådda händer
skrattande spikar
så ska vi färdas
mötas när natten
sakta blir dag
Light & Love
Stefan
[1998-07-02, Svar på ett svar...]
Jag älskar dig
du som är stum vid
konsumkrönets fyllda dom
där med händerna badande
i helgens cellofan och potatischips
i ljuva toner rösterna som seglar förbi
utan att tala och som stumma drar bort
likt medeltida gycklare som inte fått spela
krönta av stjärnstoftets milda tomma färger
ögonen se dem le där vid svängdörrens brunn
och för ett magiskt ögonblick så sjunger sekler
talar nu ett klarare ljus genom vävnader och märg
medan dörren likt en glipa till renare värld tyst sluts
inget borta eller förlorat viskar den rösten som vet
åh du tysta torg i sten bland glesbygd och blom
där namnlösa helgon vandrar genom socknen
sjöarna som sjunger dessa eviga toner här
hör i var cell samma sång av leende gud
omfamnar en rostande harv och himmel
med samma lätthet som vindens pollen
vidrör brinnande tjärnars näckrosor
utan att ens blunda inför oss
skrattande i konsum
jag älskar dig
Stefan 020798
Reflekterar, i den tidiga gryningen, när solens glödande strålar träffar ormbunkarnas universum, att kärleken inte är frånvaron av vissa känslor, utan den harmonierade närvaron av allt. Så länge något livsområde ligger oupptäckt, oupplevt, eller oskapat, så har vi just här en blind fläck, och det kan vi inte omfatta med vårt väsen. Det är först när vårt erfarenhetsmaterial är så rikt, att vi kan omfatta en större helhet, som kärleken blir fullödig. Därför betingas kärleken rent faktiskt av mörkret och av ljuset.
Vi censurerar delar av vårt väsen, i en anda av att skämmas över det mindre lyckade, medan full kärlek är att kunna omfatta allt, och välja det bästa. Våra misslyckanden är lika stora lyckanden. Vi ser ofta på kärlek som frånvaron av ondska, småsinthet, hämndbegär, etc, men i själva verket så är ju dessa nödvändiga ingredienser i vår livsupplevelse för att vi just ska kunna hysa sympati. Snarare är det nog så, att vi alla önskade att vi var så utvecklade att vi inte behövde dessa genanta livsupplevelser, och just i detta växer vår kluvnad, och dualism.
Vi kan nog utveckla en talang i att inte ringakta delar av vår livsupplevelse, utan att ge allt samma plats, samma gudomliga karaktär. Kärleken lider inte, den skäms inte, och den väjer inte för det lägsta mänskliga. Lidandet är ofta kopletterande, och nödvändigt. Tänk så ofta vi i helig rättfärdighet strävat att mötas med den älskade gudomen, som religiösa människor, och hur vi utvecklat talanger på att inte med kärlek kunna omfatta allt det ofärdiga, eller ska vi säga våra utvecklingspotentialer, och hur vi kanske behöver gå igenom lidanden, som endast är ett uppvaknande, där vi lär oss att se till hela livet, och inte välja bort delar. Vi lär oss älska det vingklippta, det lågmodiga, och närvaron av dessa känslor gör att vi kan omfatta andra med sympati, och inte välja bort delar av deras väsen som opassande, likt gamla katekes-präster vid skolförhör.
Låt oss säga att vi under merparten av en inkarnation ägnat oss åt en religiös hängivelse, där vi metodiskt skalat bort det "ogudaktiga", så kommer nästa inkarnation nödtvunget att omfatta en depression, eller något liknande, som för oss till en livets fullaste upplevande. Eftersom vi samtidigt byggt upp talanger att skämmas och se oss som ovärdiga i vissa känslotillstånd, kommer vi göra fullt motstånd, just därför att de inre cirklarna rubbas. Ví behöver med andra ord utveckla talanger för att kunna möta allt liv med respekt och värme. Den skapande glädjen är möjlig i sin fullaste utsträckning, när hela livet tillåtits existera inom, när vi kan se det ofärdig, och med djup respekt välja det mest "färdiga" i vårt väsen.
Inom andliga grupper tycks mig detta syndrom vara störst, där vi som uppvaknande djurmänniskor så gärna, och så fort som möjligt, vill in i "paradiset", och så glömmer vi livets gudomliga helhet, blir selektiva, utan att ha den nödvändiga sympatin för hela livet. Kärleken är närvaron av alla känslor, närvaron av upplevandet av allt, så att inget är oss främmande. Hur ska vi kunna sympatisera med andras väg, om vi väljer bort dessa som ovärdiga inom oss ? Att gå ut i livet, med öppna ögon, och att försöka möta allt med samma respekt, samma tillit till att det inte, verkligen, finns något annat en gud. Livet tränger sig på, och vill upplysa oss om sin helhet. Ju mer vi förträngt vissa sidor, desto häftigare gör de sig påminda, så att en nödvändig balans kan infinna sig. Höga analyser behöver kompletteras med ett umgänge med hela livet. Många depressioner hos andligt intresserade består ofta i att sidor trängs undan, i värsta fall också fina egenskaper, som kreativitet, frihetlighet och livslust, för att passa in i en mall. Så ofta är vi inte verkliga livsforskare, då vi väjer för det som inte passar in i vår livsuppfattning. Det som inte passar in upplevs som obehagligt, just därför att våra cirklar rubbas, just därför att livet är så gränslöst gott att våra cirklar behöver rubbas.
Vi ska tillägga, att vad som i en epok varit nödvändigt, för att förhindra mänskligt inre och yttre kaos, i form av regler och förordningar, blir i nästa utvecklingssteg just ett kärt hinder. Allt har haft sin plats i tillvaron med andra ord, just därför att det varit och är. Igår, i trädgården, bland liljeknoppar och envis mossa, så tänkte jag på jorden som en metafor för utvecklingen, hur allt som faller till marken omvandlas och uppgår i jordmånen. Hinduiska källor använder ibland lotusen som en förebild för upplysningen, där den skön står med fötterna i gyttja och slam. På samma vis kan vi vid arkeologiska undersökningar se hur äldre jordlager stilfullt konserverats, och nya tillkommer, helt naturligt och tidsenligt chict. I oss finns samma lager, och jag har lagt märke till, att det under reningar av det fysiska templet, kommer fram inkarnationsmaterial från längre tillbaka liggande erfarenheter, som om vävnaderna och vårt "carne divina" består av olika strukturerande medvetandeskikt, som samverkar i byggnationen av detta stoftets kära gamla hydda, och hur vissa strukturer, när de omvandlas också utlöses i blodet. Vi kan föreställa oss att det i denna kropp byggts in under barndomens repetition, där de olika inkarnationernas strukturer vävts samman under vår uppväxt.
Allt är omgärdat av gudomlighet. Snoret i näsan, rådjursspåren bland blommorna, smutsen under naglarna, snigelslemmet på gräsmattan, de oheliga tankarna, you name it ! Do, by the way ! Name it all !
love is a place
& through this place of
love move
(with brightness of peace)
all placesyes is a world
& in this world of
yes live
(skilfully curled)
all worlds
e.e. cummings
Blessings & en livsrik helg önskas av en husmålande & skrivande kroppsmålad skönhet i blåställ. Jag har ett skjul, med tre dörrar, som är falurödfärgsrött. Dörrarna är svarta, men nu tänkte jag måla de tre dörrarna i olika färger - vad sägs om rött, blått och gult, eller en glidande skala av blått till violett ? Jag hade tänkt måla fönsterkarmarna i olika färger, då det föresvävade mig som en glad inre syn, men eftersom huset är hyrt, och hyresvärdinnan bekostar kalaset, så kan det kanske inte göras - men skjulet, det får bli post-hippi. Just detta, att föra i lite lek i tillvarons faluröda-med-vita-knutar-generella, är så vågat och spännande att det måste vara olidligt nagelbitande att läsa om för er. Just detta var kanske, för övrigt, hippi-rörelsens stora gåva till mänskligheten, att luckra upp det statiska, att bryta färg och ton med tillvaron, och att inspirera till frihetligt, skapande tänkande. En varm tanke sänds samtidigt till repressiva kulturella fenomen - we see you and we love you to!
Må ni kunna gå ut och leka i livet, leka med helgen, och möta det som ni inte är vana vid, för att frodas och gro på evigt nya områden. Minns ni de poetiska rörelserna i Frankrike, under seklets början, med just dadaism, och frihetligt skapande. Detta har varit delar i en frigörande process som är nödvändig, då vi inte kan hälla nytt vin i gamla läglar. På samma vi kan vi säga att den gränsöverskridande vetenskapen varit förlösande, liksom musiken som strävat bortom det vedertagna, och konsten. Tänk vilka intressanta föredrag, att kunna multimedialt visa på livets framväxt under vårt århundrade, hur vinkärlen bytts ut - pukor och trumpeter.
En stor kram till er alla, från Stefan da Vinci da Gama da Konsum dada
[1998-07-06, Jesus, Sexualitet & Konst, Vetskap]
Kära vänner,
Jag har med intresse följt de olika debatter omkring sexualitet, sensualitet, och konst som tagit plats under de gångna månaderna. En lesbisk fotograf ställer från mitten av juli ut bilder med Jesus som tema, där läderbögar och flator samlas omkring Jesus, i mitt tycke i mycket vackra och rörande bilder och det har slagit mig hur Kristus-medvetandet genomsyrar alltfler delar av samhället och konsten. Norman Mailer skrev nyligen en bok om Jesus, där en karg och lite vilsen Jesus framträder, ovillig att se sig själv som guds son och i Marianne Fredrikssons tappning framstår Jesus som ett öm-sint kärleksväsen som dessutom har en romans med Maria Magdalena. Detta för att nämna några exempel. Hela Kristus-myten håller på att demokratiseras, och lånar sin gestalt åt alltfler sammanhang, vilket också kosmiskt kan tyda på att dessa kristusmedvetna krafter frigörs i en större omfattning än tidigare. Oavsett den kosmiska riktigheten i Marianne Fredrikssons Jesus-gestalt kulminerar just kärleksmentaliteten här i det fysiska förenandet med skökan Maria Magdalena.
Vi ser en vardags-Jesus framträda, och samtidigt så ifrågasätts och omprövas Jesus och kyrkan inom konst, och vetenskap;i en av Dostojevskijs skildringar, minns jag hur Jesus, som återvänt till inkvisitionens Spanien, får veta av stor-inkvistitorn, som är medveten om att det verkligen är Jesus från Nazaret, att han tyvärr måste fängslas, då han alltför mycket stör den rådande ordningen inom den katolska kyrkan. En BBC-skildring om Jesu liv, en mycket fin dokumentär, antyder att Maria Magdalena på intet vis var någon sköka, och att Jesus sannolikt var en stenhuggare, som var snickar-kunnig, och som deltog i arbetet med flera städer i Galiléen. I Bulgakovs läsvärda bok om Mästaren och Margarita, utspelar sig ett underbart samtal mellan en av vinhuvud-värk tyngd Pilatus, och Jesus, där Pilatus med växande förundran lyssnar till visdomen från mästarens mun. Alltmer framträder den kosmiska gestalten och människan, och allt mindre den kyrkliga påläggskalven. Jesus kan låna sitt väsen åt många sammanhang, då han ofariséeiskt kunde gå ut bland pöbel och publikaner med samma ljusa grundsyn och kärlek. Därför vandrar nutida Jesusar bland Sofiaparkens skinnbögar med samma grace, som bland Galliléens kullar, eller vid Jerusalems tempel. Oavsett den kosmiska korrektheten i de olika Jesus-skildringarna, så tyder allt på att den historiske Jesus-gestalten lånar sin form åt en framväxande Kristus-mentalitet hos nutida konstnärer och forskare. Detta är kanske början på den andra återkomsten.
Samma framväxande kärleksmentalitet ser vi också i de olika sexuella samtal och debatter som förs, som i medierna spänner från artiklar om hudens sensualitet, till hätska strider om konstverk med könsmognande pojkar och eventuell pedofili. Jag slås av ett uttalande av den unge konstnären, som valde ut bilderna de bilder av Donald Maders unga pojkar På Historiska museet, och som efter den mycket utskällda och omdiskuterade fotoutställningen säger: "Folk verkar tro att jag är betraktaren, medan jag i själva verket identifierar mig med pojkarna, med deras sårbarhet. Jag tycker fotografierna är mer existensiellt än pornografiskt laddade". En tanke som slår mig är här två betraktelsevis, dels åskådarens, dels deltagarens. Om vi en stund lämnar de eventuella moraliska implikationerna, och det samtal som kan föras omkring det kärleksfulla i att uppröra, och tittar på hur väsendets varseblivning växlar mellan det mer traditionellt utanförstående, där sannolikt den primära polen är den styrande, till det medskapande seendet, som inte kan moralisera utifrån en regelbok, eller förenklade ställningstaganden, så tycks det mig som om vi kan säga att båda synesätten äger sitt berättigande. Jag har lagt märke till hur både konstnärer och avancerade vetenskapsmän äger en koncentrationsförmåga och en medskapande kvalitet, vilket gör att de inte endast kan helt uppgå i sitt skapelseverk, och därmed delvis, och i varierande grad utsudda gränsen mellan jaget och detet, som filosofen Martin Buber tillägnat en vacker bok åt. I detta gränsöverskridande så sammanförs vi också med högre universella krafter, och blir i verklig grad medskapande. Från detta medskapande perspektiv så växer också förmågan till medkännande, och därmed minskar tendensen till fördömande.
Även om vi kan konstatera att något är fel, så innebär inte detta rätten att automatiskt fördömma människan bakom de ofärdiga livskreationerna, på vilket fält det än vara månde. Enkelspåriga moralregler är viktiga i ett samhälle, som beskydd, men i vår tid spränger alltfler individer medvetandegränserna, genom grader av kosmiska uppvaknanden, och en mångfald fenomen uppstår. Under hela 1900-talet har vi sett hur konsten dekonstruerats, eller gått mot en abstrakt upplösning, och på samma vis har vetenskapens insikter om materien pekat mot en mer abstrakt partikellära, där det statiska elementet komplementeras av en flödesmodell. Jag skrev för över tio år sedan en bok om Pablo Picasso, inte så mycket som en historisk skildring, som ett experiment, där jag forskade på konstmuseer i Europa. Vad som inspirerade mig mycket var att träda in i de olika konstverken, mer än att vara en utomstående betraktare. Två världar, var och en med sin relevans framträdde, och genom ett med-skapande seende, så kunde jag inte primärt ta ställning för eller emot Picasso, utan snarare med, och först då upplevde jag att en rättvis analys blev möjlig, som också tar människan i ett evigt försvar. Picasso representerar till dels en intellektualitetens intuitionskonst, då hans kubism framträder som resultatet av en konstteori, och jag återkommer här till behovet av att peka på olika slags intuitionsmaterial, där en vetenskapsman till exempel mycket väl kan kombinera sina upptäckter och analyser med en konstnärlig intuition.
Det är som experiment mycket intressant, att ta ett föremål, eller en människa, och som medskapande, och inte endast reagerande, medvara i den verklighet så som den framträder. Vi ser hur människor ofta ännu dras till en slags dualismens eller polaritetens slutsatser, där hon efterfrågar regler för sin existens. Bra eller dåligt leker fortfarande Gud och Djävul i vårt medvetande, när våra reaktiva krafter tillåts styra. Genom livsexperimentet, att träda in i en partners värld, en medresenärs på en buss, ett konstverk, en kemisk formel, eller ett forskningsexperiment, så öppnas en ny slags perception, som givetvis behöver tränas. Detta innebär inte att intelligensen stängs ute, ütan att den rörligt medverkar, och ser vad som är rätt och fel, utan att sammanblandas med vårt mer primitiva självförsvars krafter, i fördömmanden. Ur detta perspektiv, kan vi även i en konfliktsituation, plötsligt inspireras av ljusa krafter, där vårt eget motsatsförhållande till världen upplöses, till förmån för ett mer helhetligt, som väcker både kanske ömhet och ger upphov till nya analyser.
Ytterst sett handlar det om guds värld kontra vår egen begränsade perception. Vi gör oss mycket lätt modeller som världen ska passas in i, och är inte alla gånger verkligen livsforskare, utan snarare det egna kosmos ordningsvakter. Kierkegaard talade om språnget på 70000 famnars djup, och detta språng är viktigt också i mötet med alla livets delar, och något som utifrån en växande organisk förmåga till delar kan uppövas tror jag. De nakna pojkarna handlar nog också mycket om mötet mellan två moralkulturer, och kanske ytterst om den intolerans som finns mellan två världsim-pulsers anhängare; jag menar att alla levande väsen växlar lika ofta mellan dessa tillstånd, som mellan sina två poler. Den sekundära polens aktivitet skapar en mötesplats som inte utesluter andra skapelseformers rätt till sin existens. Martinus gör i Livets Bog 7, om jag inte missminner mig, i analyserna omkring polförvandlingen, en intressant kommentar, där han först frågar vad som blir den primära polens funktion, i det mer dubbelpoliga väsendet, och svarar, att beskydda den sekundära polen. Men detta beskydd är inte genom en krigiskhet, utan genom en intelligent kärleks. Krigstillståndet uppstår när människan skapar utifrån en dualism, som utestänger vissa fenomen, och som silar myggor och sväljer kameler.
I denna övergångarnas tid kommer vi säkert få se många märkliga fenomen inom konst och vetenskap. En stor del av den konstnärliga trend som påbörjades till exempel inom litteraturen, med realismens inträde, där författaren gick ut i verkligheten för att skildra den, eller där poeter som Baudelaire och Rimbaud lät det mörka ta plats, har också lett till en frigörelse från en religiös idealism. Vi ser hur också forskningen inte väjer för det obehagligas existens, och hur psykologins utveckling under 1900-talet gett en röst åt det kollektiva mörkret. En verklig Kristus-mentalitet kan endast växa fram när vi både uppmärksammat samt medkännande och medtänkande tillåtit hela vårt väsen att undersökas. Den mycket tragiska pedofili-härvan i Belgien tjänstgör också som en slags kollektiv exorcism, där medvetandeskikt framträder, och tillåts sitt bearbetande. Även om konsten eller vetenskapen är ofärdig, absolut kosmiskt sett, så frambringar den även genom sina felsteg en ny syntes, och en ny synkretism, som avslöjar och frigör. Denna inre uppriktighet är nödvändig i denna tid för en psykisk hälsas existens, och olika nationsindivider genomgår en slags psykoanalyser. Det fördolda kommer upp till ytan; för väsendet som lärt sig att undantränga är detta mycket obehagligt till att börja med, men just denna beslöjandets avslöjande, leder till en mer balanserad hållning, och en större frihet.
Den gamla världsimpulsens kännetecken är kontroll och olika grader av dualism, medan den nya medger en intelligent rörlighet och harmonism. Dessa krafter verkar i oss alla, under olika tider, och på olika fält. Sexualiteten, liksom de heligaste av myter måste genomgå reningsbad, för att inte förbli gamla läglar i vilka vi försöker hälla det nya vinet. Att Jesus i utställningen "Ecce Homo" omges av läderbögar och lesbiska, klädda i kedjor och suspensoarer, får också ses som ett uttryck för en ömhet, som inte väjer för det naket utelämnande, där Jesus-mentalitetens verkliga storhet ges nya konturer; just Jesus, denne ljusets läromästare var den förste att omfatta med öm intelligens, den förste att tala bland publikaner och skökor, och vad kunde egentligen vara ett mer lysande försvarstal för livets alla olika existenser, än en kristusmentalitet, omgiven just av liv, av grönskande natur och läderbögar. Utställningen lär finnas från mitten av juli, vid Sofia kyrka.
Vi ser också hur just denna bildframställning möter obehag, då bilden av religionens renhet tycks besudlad, men just detta "besudlande", denna livets sammanblandande, leder till en medkännande humanitet, om vi inte alltför starkt fortfarande stannar vid de äldre strukturerna. Jesus väg mot korset symboliseras av en hivsmittad man, och Jesus sa just till fariséerna att "vet ni inte att ni alla ska bli gudar". Vägen till gudavarande går genom livet, inte över eller under det, det går över skammens och högmodets myrmarker, över ett frihetligt erkännande av alla våra inre och yttre krafter såväl som drifter. Jesus i denna utställning av Elisabeth Olhson, föds som provrörsbarn åt en lesbisk kvinna. Vägen mot korset och den nya människans uppståndelse går över en framväxande ärlighet, som inte väjer för gamla cementerade föreställningar. Livet är inte endast en skola, eller en transportsträcka mot ett verkligt människo-varande, utan i vart ögonblick genomsyrat av samma helgedom och storhet. Livet är också en skapelsens lekfulla experiment, där gud framstår som tillåtenhetens kraft. Vi frågar så ofta vad försynen önskar av oss, och inte vad vi önskar samverka med i gemensamt med försynen. Ske din vilja betyder inte endast frånvaron av egen vilja, utan en förvandlad vilja; denna förvandling kan inte ta plats innan vi känner vår viljas alla komponenter. Denna hållning leder lätt till inre och yttre psykologisk diktatur. Vi kan säga att försynen samverkat med skapande människor just i ett nakengörande av livets och vår mentalitets alla delar; endast så kan vi milt försvara oss mot det i oss själva kärlekslösa.
Pornografins rasande framväxt är sannolikt också begynnelsen på en växande sexuell och sensuell talang, som i sin första späda början tar sig mer gamla än nya uttryck, men som likväl inte endast är tidens tecken på skörlevnad och moraliskt förfall, utan snarare en ny morals framväxt, som genom livets och experimentens häxkittlar känner tillvarons alla sidor, ljusa såväl som mörka.
Jag blir så glad när jag ser allt detta hända, ser hur hela världen, genom olika grupper alla skapar en alltmer sammansmältande nebulosa av företeelser. Tänk bara på alla arkeologer, som kanske utgör manifestationer av en klotets lysande minnesförmåga, eller vetenskapsmän, som med dedikation och iver pillat sönder materiens minsta beständsdelar, för att finna nya, eller konstnärerna, som målat lidandet, som gett en färg åt hela människan. Det viktiga är inte endast om vi själva tycker om det ena eller det andra, utan om vi kan se att allt uppgår med samma rätt i livets egen symfoni. Frid och inre frihet blir möjlig genom ett uppövande av medtänkande och medkännande, där vi för att lära känna livet går i dess mockasiner. Frid betyder att vi inte längre ser fiender, utan vänskap i förklädnad. Genom att underkänna något i sin helhet, underkänner vi på motsvarande vis en del av oss själva, censurerar vi en del av begreppet mänsklighet; därigenom tvingas vi leva med rädslan det innebär att inte i tillvaron se att allt är gud, utan vi stannar vid att något är mer gud än något annat.
När konstnären Bjarne Melgaard onanerar på Paul Gauguins grav, på en akvarell, så kan vi tycka vad vi vill; en helhetlig analys av tillvaron omfattas också av ett igen-kännande av tillåtenhetens roll i tillvaron. Vi behöver inte säga ja till det vi upplever som fel, eller föga inspirerande, men vi behöver inte säga nej till vare sig människan eller fenomenet i sig heller. Det kärleksfulla nejet, skiljer sig från den frånvända kinden, just i att det omfattar med sitt sympatifält, utan att förföras eller bedras. Att älska sina fiender innebär att med humaniserad intelligens omfatta också det som skakar om våra föreställningar. Det ger en oerhörd stabilitet och frihet i att kunna öva detta fält, efter egen förmåga och välbefinnande, och att se, genom ett begynnande medtänkande, att allt är mycket gott. Att vända den andra kinden har Martinus definierat som att vända den humana sidan till; det omfattar en oerhörd intelligens och medkänsla, som vi nu, i denna tid, genom mångfalden fenomen och föreställningar, i vår expanderande medvetandevärld tvingas möta, också genom obehaglig konst. Jag vill rikta en djup tacksamhetens tanke mot livet helhetliga manifestationer, i allt och i alla, genom allt och genom alla, i er och i mig själv.
Hälsningar Stefan
Kontinenters heta andning
landbroars som krystande
framföder
dvärgar och jättar
där vid havets kant
i ett hitom bortommina händer skapta
under årtusendens heta lek
död vid dödar
levande bland rymder
där fikon torkar och sväller
under kärleksfull vård
fläktade av leende barder
och gudardina anletsdrag
graniten som sjunger
musselglansen i märggravarna
som sjunger levandets sånger
det tysta leende som burit dig
från explodernade stjärnor
till hudskrattande blödande
och nuhär, då
jag evighet
jag nu
du syster
bror
gud
bland de naket gömda
en pärla, som speglat allt
som minns och glömmer
vaknar
till vindens bortom
leendets hitom
åh, så vackra dina sånger
stora eller små
så älskadekranieskålens sjudande damm
där nu sol och måne ska bada
under stjärnor som alla är
mänskliga
gyttja och slam
som stinkande stiger
mot ytan
älskas av himlens barder
här där elementen smälter samman
föds gudabarn ur gölarnas slam
stiger de vises lotusblom
när rötterna är lika sköna
som blommornaspikarna i köttet
blir som smekningar
uppståndelser
blödandet kyssar
i vidöppna händer
där mästaren andas frid
Den röst som följt genom seklers damm
som nu i vindens vård utandas dessa ord
har bränts på bål, släpats genom klostergångar
älskat på fälten bortom byar och städer
döpt och missionerat
blivit älskad och omsluten
utstött bland mörka skogar
dammat igen i boktyngda bibliotek
puttrat i laboratoriers vätskor
har härskat och rusig krupit genom gränder
i universums bortom
där på interplanetariska stigar
utan minne
den har bedragit, besudlat, våldtagit
byggt storartade monument
och jämrat sig i djup ånger
sett sin familj slaktas
och nya födas
offrat allt för en broder
girigt sett svältens offer ruttna
utan att lyfta guldprytt fingerden rösten har mognat vid stilla dammar
bland munkbergens öst
flöjtspelande lycklig
tjurrusat över blodfälten
omgiven av blödande senor, utkarvade hjärtan
lysande orange och blygt vallande fötter
bland moln och getskygga stigar
den har hes och kättjefylld rusat
genom kön och mjuka svettkroppar
sakta nynnat vid svältande fält
dignande bord
den rösten har inkvistitoriskt dömt
dömts
och döpt vid tidlösa stränderden röst som inte är min utan guds väg
genom mina länder och ögonens ljus
samtidigheten i allt som är liv
som utandas och inandas i skapelse
den rösten kan inte väja längre ty den har varit
i så mycket
att ett pulserande kön eller en ängel
bär samma laddade ljus
ett solkat vinglas samma skimmer
som den stigandes solen bland björkarna
och den börjar minnas stegen
stigarna
det ljuva brinnandet
det stilla utslocknandet
den unga rasande huden
den åldrande närheten
alla händer, möten
som format i kärlekden rösten följer vinden som drar
dit den vill
tillhör ingen och alla
närd av allt livet visar
där vart möte blivit en del av
en sång som sjunger och sjungs
som älskar de många vägarna
som genom alla sångerna blivit en del av
sången som bär allt
dammets universum
stenarnas himlar
grobladens katedraler
människobarnens leenden
hjärtats madergenom den stora sången blir det så uppenbarat
att allt samandas
blir en bro mellan ditt och mitt
där lysande städer, bibliotek och rymder
svävande hitom fjärran
innehåller all som sjungits
likt en mänskligheternas eviga gobeläng
var röst som en gång hostat vid en lägereld
åh, hör nu uråldriga danser
händer som vindlande följts åt genom rymderna
där orden du och jag knyts samman
bland tistlar och skir blom
till en evig spiralkrans av ljusden rösten framföds som en hyllning till livet
i en tacksamhetens katedral orest och ej av sten
den kan tacka slavskeppets blodsmak
kedjornas rostande vrede
den kan prisa enfaldens rika lättja
med samma lätthet som den stryker
en kind
eller följer ett svärds bane
genom mjuka senor och blod
samtidigt som den söker en kärlek som
inte skadar, som milt stark lyser i allt mörker
där ord och gärningar förenats
likt barn i dansden rösten minns mest de brinnande orden
vid Genesarets stränder där orden kom att fyllas
med en ny klang av obunden kärlek
minns dessa outsägliga ögons mildhet
som antände stjärnkretsar i dolda sfärer
i andra kroppar
den röst som följde mästaren vid vårgula stränder
likt en skygg hund
tackar nu dem alla från urbrunnens djup
andens medvetna hjälpare
liksom de blinda förförarna
som visat ledsagat genom faderns rumminns på så vis att tiden inte är fylld av
sega tankars avstånd utan närstånd
så att ordet minns nu omsluts av ett helt
där alltet finns tillgängligt
och där temat leende framviskas:
kärlekden rösten som genom röster lärts att dansa
till en enda stämmas sång
som dött så många dödar
att endast livet kvarstår
glödande
framträdande
i allt
Stefan 070798
Bäste Fyllerist,
Edra meddelanden, och uppgifter är mig av stort värde se, då mitt väsen, ehuru ljust och grönskande, krälat genom filosofins, religionens och humaniorand sentimentala labyrinter, och därför, och jag säger det med ödmjukt eftertryck, inte haft eder nobla talang att upphöjt undersöka tillvarons moderna aspekter. Tacka vet jag pergament och långdragna och ointellektuella verser på armeniska, härlig rök från små trånga kyrkor, samt ulldoftande lantliga underkläder, i trängsel runt helgonens kors. Då jag, ehuru skakad av vetskapen om något så märkligt som en ny världsimpuls, gärna vill följa den nye profetens fotspår, kosmiskt lismande, vill jag gärna ta del av edra kunskaper också vidare, för att på snabbaste vis kunna träda in i det nyfödda människorikets allra mest baby-doftande förmak, för att där, lätt om hjärtat,och klar i tanken, intellektet humaniserat, känsland intellektualiserad du vet. Nej, jag avsäger mig härefter vidare kontakter med sentimental konst, med köttets laster (vill inte gå in i detaljer på vilket kött), samt att aldrig bli förälskad, och därmed, klar och tydlig, tvekönat dubbelstjärtad, vandra de saligas leder mot himlens yttersta ljus. Mina varmaste hälsningar, anno 1998, ljusets år i mörkrets kalpa, järn som ska gnuggas till guld, guld som ska besudlas, och planeten, som grönskande grön, i Voluspaiska ångor, reser sig ur havet ånyo. Åh, du Gimle, åh du Bearden, nu kan vi gemensamt vandra på salighetens ängar, i strålglans och avkönad stillhet. Ave Maria, hell Ceasar, och du lyckliga fyllerist, mättad vid Bacchus portad, tvättad bland rännstenar och skymningsdunster.
Stefanus af Helhetlus
[1998-07-14, Livets hemliga språk]
Vänta, sa ormbunken
när jag gick förbi
sjung, viskade björken
åh du, visslade stenen
på knä i sjögräset
med hjärtat mot jorden
lyssna nu, alla vensprång
vaka nu, små bröder
så regnet, från istiden
eller Karibiska sjön
där i trädgården
under bondpionerna
hemlighetsfulla förbund
där vid hjärtats mader
vandrar ett väsen så skönt
att jag inte törs tilltala henne
ler stilla i porsen vid tjärnen
skrattar tumlande vid forsen
skrålar hest vid korvgrillen
och jublar i mopedkörer
ser du, säger ormbunken ömt,
det är jag som är du och vi,
smek mina sporgömmen,
bär dessa ädla stenar
dit du vill - de är våra nu
Stefan 140798
[1998-07-15, Kosmos, skapelse & medskapande]
Kära Vänner,
Jag vill dela några tankar med er, som jag gör under det fortlöpande skrivarbetet, och i kontakten med olika länder. Vad jag sänder er är inte ens arbetsanteckningar, utan mer en flödesdialog, som för mig är en gåva. Detta material tillåter mig att uttrycka det som är för stunden, och i bästa fall rätta stavfel, innan ni nås av det. Det är underbart roligt med dessa elektroniska brevlådor.
Jag har under många år forskat omkring de olika geometriska strukturer som tycks uppfylla vårt subtil-fysiska universum, och de strukturer som omger vart väsen, liksom nationsindivider, eller grupper, och så vidare. I och med de upplevelser som kom att förändra min perception radikalt, framträdde naturligt livet under gynsamma ögonblick i en slags flöden, där det statiska var utbytt mot en lagbundenhet i ett framfödande kosmos. Ett livs-kosmos framträdde, blandat med olika glimtar av en dimensionalitet som pekade bortom den fysiska dimensionen, in i lysande världar, och ett gränslöst niversum, som var helt organiskt levande, och föränderligt.
Under många år reste jag mellan olika kulturer, för att utforska mig själv, kärleken och filosofi, konst, vetenskap, och dessa underbara kulturers materielekar. Jag upptäckte att vi omvandlas i vart möte med olika slags individer, allt ifrån människor till nationsindivider, och deras kosmiska geometri. Jag har idag besökt över 40 länder, och ser alltmer hur klotets medvetande genomgår ett kvantumsprång, där den snabbt framväxande tekniken och teknologin underlättar för dessa processer att ta plats. Detta förstärks också av att själsgrupper tycks inkarnera från andra klotkulturer. Dessa själar är bärare av en annan slags geometrisk kod, och erfarenheter från klot som i många fall ligger något före vårt. Det ör också så, att en framväxande intuitiv förmåga gör att allt fler flödesorgan öppnas in i den fysiska världens verklighet. Vi har ju gradvis kommit att bli genier i fysiskt skapande, och kan nu ställa dessa krafter till en ljusare medvetenhets förfogande.
Denna kosmiska genetik, bidrar till att omstrukturera den här befintliga, och vi kan lätt föreställa oss att klotindividerna också har olika slags individualitet, och därvidlag präglas de mikroväsen som vistats där av en annan talangstruktur. Vi kan konstatera, att när vi befinner oss i en nationsindivid, i den organism som ett samhälle utgör, så aktiveras olika delar av våra talangstrukturer parallellt. Klotets olika delpersonligheter står också att avläsa i de stora kulturmanifestationerna som tagit plats här.
De individer som kommer från andra klot har självfallet något att lära här, då mötet med en mer kompakt psykisk atmosfär, lyfter fram ofärdigheter som kunnat vara vilande där de befunnit sig. Det finns vissa centra där de inkarnerat i större antal, och ett sådant centra, så som jag percepterat det, är Bay-området, med San Francisco. En av svårigheterna för vissa, och här ställs självbevarelsedriften mot kärleksdriften, är att själar i mötet med oförstående och grövre strukturer, vänder sig bort, och helt enkelt inte förmår att medverka i någon högre grad, till samhällets aktiva tillväxt.
Vi kan föreställa oss, att den process som nu inletts, och som Martinus så lysande beskriver, med den mörka världsmoralens undergång, och den gradvisa framväxten av en ny, ljusare världsmoral, omfattar ett stort antal delsteg som han aldrig i detalj vidrört. Han har målat upp det omfattande kosmiska perspektivet, samtidigt som det är många detaljer som kommer att framfödas över hela detta klot, allt utifrån lokal genialitet och lokala talanger.
Jag kan ibland slås av hur lätt det är, i en slags kvarlevande mekanisk materialistisk anda, att beskriva kosmos utifrån ett antal principer, och sedan till delar förbigå det faktum att skapelsen också är evigt ny i vart ögonblick. Livet är inte endast en skola, eller en undervisning; här tittar den yrögde rationalisten fram igen, utan också en konstnärlig skapelse, och ett livsexperiment, där Gudomen deltar med jämställt och berättigat intresse. För en mer helhetlig förståelse av universums principer, och inte minst kärleksprincipen, tycks det mig som om vi också behöver skåda skapelsen med den djupaste respekt, och forskarmässiga intresse. Många som säger sig forska är egentligen mest intresserade att bekräfta sina teorier, eller att passa verkligheten in i en färdig systematik. Detta är just det som kommer skilja människan i nästa epok, från det mer statiska tänkandet. Vi ser samtidigt med de kosmiska lagarnas existens, en medskapelsens princip, som också är en universell tillåtenhet.
Därför behöver hela vår historia, och förståelsen för vart enskilt fenomen, att omvär-deras, utifrån medskapandets och ett livsrespektens perspektiv. Vi behöver med andra ord se livets geniala framväxt i alltet, utan att förlora den distinkt intellektuella förmågan; men verklig intellektualitet omfattar just denna förmåga att skåda skapelsen med en logisk vördnad, och respekt. Jag kan ibland se en framtida mänsklighet, som möts i multimediala galor, och där hyllar historien, i skådespel som i lika hög grad är lysande matematik, där jordens hela historia, tredimensionellt framträdande, med lysande musik, uppmålas och strukturellt framträder, som en hyllning till hela livet. Tekniken har vid denna tidpunkt blivit mer organisk, och energikällorna är ej av samma punkt-mässiga karaktär, utan utnyttjar kosmiska impulskällor, och tycks fylla rummet utan att utgå från en enskild ljuskälla. En stor njutning kommer ligga inte endast i den kosmiska logikens åtnjutande, utan också i variationsrikedomen och mångfalden av evigt nya kombinationer. Vi kommer också, vid denna tidpunkt vara kapabla att se de olika interplanetära kopplingarna, och kan följa dessa länkar, till andra livsfundament, och lysande källor.
En början till detta hyllande av livet ser vi i olika multimediala galor, och framtidens människa kommer ofta att samlas i en ny slags skapande-andakter, där det trosreligiösa och rituella inte längre är det styrande, utan snarare är det var individs växande organiska kosmiska förmåga, som gör att hon kan delta, självständigt, och samtidigt i skapande gemenskap, med sina egenskaper och gåvor, till ett upphöjt medskapande. Vi ser idag internationella galor, och olika större manifestationer, som hyllar det mångkulturella, det mångfaldiga, och dessa utgör ett frö, till sammankomster där livet hyllas ur ett logiskt, och tillika glädjerikt uttryck. En ny slags mentalitet kan så skönjas, där vi är medtänkande snarare än mottänkande, där vi har skapat så omfattande talanger, och haft erfarenheter, som leder oss att se på livet ur ett integrerande perspektiv, och där den mentala rivaliteten inte endast söker försvara sina egna ståndpunkter. Vi ser snanare olika individer som delar i en evigt pågående skapelse, utan fel, där var del bidrar till livets logisk framväxt med sin logik eller brist på logik.
Martinus beskriver juniorsamhällen, som en del av framtida samhällen, och på samma vis behöver vi lära oss att skapa mentala, och cerebrala zoner, som inte dömer, utan som söker integrera. Vad vi skulle kunna kalla den andliga vetenskapens hedendom, är just när vi utgår från helhetliga analyser, för att föra dem in på en dualistisk nivå, och använder dem som mindre ljusa redskap för vissa personliga idéer, eller preferenser. Verklig vetenskap är integrerande, och logiskt flexibel. Den söker se till skapelsens mening med var existensform, och i fall där vi naturligt inte kan se, så friar vi genom att konstatera att det under alla omständigheter kosmiskt sett är "fel" att skapa konflikter.
Jag har inom ett stort antal organisationer, av andlig eller human karaktär sett hur en relativt rigid livsuppfattning leder till konflikter väsen emellan, och hur dessa konflikter gör hela organisationens trovärdighet mindre, i all synnerhet om det handlar om något så allvarligt som nästakärlek. Det är också vanligt att en uttolkandets sekterism uppträder. Vårt sympatifält och vår förmåga till medtänkande lägger i sig en grund till en mer omfattande fred. Vi har alla oförmågor på detta område, men vi kan påbörja denna process, i att omvandla intoleransen till tolerans, genom att söka efter en högre rätt i alla existenser, utan att blunda för realismen i livet. Tesen att "allt är mycket gott" visar vi genom en tillitsfull öppenhet, och denna rädsla för det främmande kan likans vid de kristnas rädsla för döden, trots att de tror på uppståndelsen.
Om vi tänker oss att klotet nu, i detta ögonblick, genomgår sin begynnande kosmiska födelse, så är det sannolikt att klotmentaliteten kan skåda sin livsbana från ett helhetligt och kosmiskt logiskt perspektiv; det minns och kan skåda ljuset i mörkret. Detta torde också avspegla sig bland klotets mikroväsen, som blir alltmer medvetna i klotorga-nismens historik, och naturligtvis mänsklighetens historia. Här behöver vårt kollektiva kartotek revideras grundläggande, så att vart kulturskede lyfts fram i ljuset av sin verkliga kosmiska mission. Här arbetar idag forskare, arkeologer, och en växande skara mediala forskare, på en gradvis framväxande världsbild, som är en början till en omfattande kollektiv förståelse av var kulturs unika väg, och dess absoluta värde för klotkulturen. Denna forskning, på många områden, avspeglar också kanske en klotets förmåga att helhetligt skåda sin livsbana. Olika slags livsceller är nödvändiga för att den subtilfysiska geometrin ska kunna tillåta högre energiers manifestation, och en slags parafysisk infrastruktur byggs nu upp, som gradvis kan komma att bära klotets snabbt växande kosmiska impulser, och kärleksförmåga.
Om vi använder våra huvudreligioner för ett ögonblick, så kan vi tänka oss att de alla varit uttryck för olika slags kosmiska facit, och att vart fragment utgjort en viktig komplementär del, till klotmentaliteten. Tänk er klotets hjärnstruktur, i formen av den mänskliga kulturens centra, och låt oss säga att ni färdas ut från den plats där ni befinner er, till flygplanshöjd; det är natt, och lamporna tänds, och tycks magiskt binda samman samhällen och städer, till en slags lysande organism. (Jag minns, en av de vackraste inflygningar jag har haft, efter ett besök i Arizona, på inflygning till San Francisco, med dess öar, och broar, skimrande i guldkedjat ljus). Om vi nu tänker oss den andliga strukturens geometri, på ett likartat vis, med lysande strukturer, som i olika geometrisk design fogas samman, i en sammanhängande livsakt, som i sin tur utgör mänsklighetens mentalstruktur, så ser vi en pulserande organism, och färdas vi vidare, utåt, och samtidigt dimensionellt, så framträder nya, överordnade former. I detta livsfält av medvetande, utgör olika talangstrukturer både introduktinsorgan för en ny mentalitet, mörk eller ljus, samt en slags balansportar. Vi kan tänka oss, att ett antal ljusmikro-väsen inkarnerar överallt, också på det fysiska klotet, och hur de olika religiösa impulserna samtidigt utgjorde en slags avbalanserande i gudsupplevelsen hos klotet, i inledande faser, där de olika religiösa kulturerna makrokosmiskt utgjorde en slags frågor och svar, i klotmentaliteten, och samtidigt sannolikt en kommunikation med andra klotindivider.
Vi kan se hur judendomen stimulerade det mänskliga kollektivet till att frihetligt kommunicera med Gud, att intelligent och geometriskt, i Kabbalans form omfatta det gudomliga, i en slags matematisk kosmologi. Vi kan också se hur den inbjuder till att uppskatta mänsklighetens historia och samhällskapande, och att vi här, i de olika religionerna, ser en första framväxande kosmisk verkligt upplyst intelligens, som sedan genom vetenskap och slutligen andlöig vetenskap når en mer slutgiltig, och helhetlig form. Jag kunde uppleva detta ljusfält vid ett besök i Israel, som samexisterande med vissa mindre ljusa fält, som i högre eller lägre utsträckning genomsyrar alla kons-tellationer som inte verkligen tar hela livet i försvar. På samma vis som en människa har olika delpersonligheter, som står i relation till ett antal inkarnationers erfarenheter och som i varje inkarnation innebär en möjlighet till att integrera, så består också religionerna, eller någon form av större organisationer, av delpersonligheter; vissa har i religionernas fall badat i ett kosmiskt impulsgivande ljus, och andra är resultatet av till olika grader invigda profeters och visväsens uttolkande. I allt finns dock en kosmisk grundton av högsta analys, och det liknar lite guldgrävarens arbete vid vattenrännan, att mentalt vaska fram guldet, eller åtminstone konstatera att det finns där.
Kristendomen är en inbjudan till att älska och förlåta, och bär i sin kosmiska struktur ett omfattande och helhetligt ljus från sin världsåterlösare. Grundimpulsen framstår i en lysande cirkulärt fulländad form, och framspringer som i alla de andra fallen från högpsykiska kosmiska källor. Detta ljus strålar fortfarande ut från de historiska begivenheterna i bland annat Galiléen. Denna impuls har också stimulerat människan till sociala rättvisor, och ett samhälle som respekterar individens rätt. Vi kan se, att just de bästa egenskaperna, har inom var religiös organism också gett upphov till dess motsats, som en invigning i det mörker, som måste upplevas, för att dess ljus ska bli en realitet. Kristus kärleksbudskap är av en överordnad kosmisk karaktär, men har samtidigt gett upphov till en nödvändig utvecklingsväg, med delpersonligheter, som varit fraktioner av detta kärleksmedvetande. Det är som om ett konstrikt kärl krossats över klotets yta, och olika bitar burits till olika landsändar, och där dyrkats som ett helt kärl. Kristendomen individ har varit befolkad av allt från Pakomius och ökenfädernas klosterdiciplin, till mildögda helgonväsen, som Fransiskus. Teologer har brottats med godhetens och kärlekens problematik, och därigenom också berett vägen för kommande impulser, och livsuttryck. Vi kan se var religionsindivid som en geometrisk design, som övergripande lagt grunden för kommande impulser, liksom dessa individer själva föregåtts av andra inkarnationer, där bland annat judendomen varit ett medium, och dessförinnan, föregångsreligioner.
Buddhismen har gett människan självkännedomens undersökande redskap, och den kanske mest utpräglade logiken inom trosreligionernas sfär. Den invigt miljontals mikroväsen i sin organiska strukturs väsen, att diciplinera sitt tänkande, och att medkännande se på allt liv, utan att förföras av det. Den har bland trosreligionerna varit en balansakt till judendomens jordnära och matematiska genialitet, till kristendomens idealism, och en balanspunkt som pekat på att tjänandet måste föregås av självkännedom, och självkännedom av utforskande av den egna mentaliteten, och observans. Buddha använde en utpräglat intellektuell metod för att leda människan mot en högre grad av upplysthet. Han pekade på begären, och medelvägen för att stå friare. Vi får konstatera, att grundbudskapet säkert är förvanskat i många sentida skrifter, men att dessa likväl dragit sin näring från religionsindividens talanger, genom vördnaden för dess främsta talangkärna, Buddha. Lysande tänkare, som Nagarjuna, har visat på den filosofiska dialektikens metod, och ett antal väsen har bidragit till att olika delar av den överordnade religionsindividen har getts ett mer helhetligt uttryck. Vi kan också kanske se en makrokosmisk tankes kretslopp, där trosreligionerna utgjort ett delsteg, eller en del av denna cykel, som utan undantag leder till absolut kärlek. Buddhas väg, från nuvarande Nepals gränstrakter, till Indiens slätter, och hans mer än femtio år långa mission har ispirerat miljontals männsikor, och det är mycket adekvat att närmre belysa Buddha-mentalitetens kosmiska karaktär. Buddha beskriver också, i sina nattvakter under Bodhi-trädet, hur han såg att han vandrat genom oräkneliga existenser, hundratusentals födslar i olika världsperioder, som pali-texten uttrycker det.
Hinduismen har med sin rikedom kanske varit ett kosmiskt bibliotek i den fysiska strukturen, och avspeglar en tanke hos vår klotindivid, där allt vördas som gudomligt. På samma vis som en talang inkarnerar i vår hjärnstruktur, efter en viss för oss behagsfylld övning, så påbörjas en talangs inkarnation med ett fåtal väsen, och sedan når den i fråga om trosreligionerna sin aktiva kulmination, och sedan påbörjas dess höst, och degenerationen. På samma vis som höstens färger lyser klara och strålande, som en vittnesbörd om livets eviga skönhet, så kan vi också omfatta de olika degenererande religiösa impulserna i ljuset av samma glödande skönhet, och fulländade geometriskt lokala design. Här började en religionsindivids vandring bland skogarnas rishis, som förundrat skådade universums hemilgheter. Hela skapelsen är en rörelse, där skapel-se, upprätthållande och förödande uppgår i samma kretslopp. Kretsloppstanken kom att designas extra nogsamt här, och tusentals shastras byggde vidare på denna omfattande tankestruktur. En indier berättade för mig, när jag bodde och studerade där, att Jesus utgör en av vedantaträdets grenar. Allt kan vördas, då brahman existerar i allt. Hinduismen utgör kanske en delimpuls i den tanke som hyllar allt liv som en del av skapelsen föränderlighet, och samtidigt dess evigt gudomliga kärna.
Islam, ungdomen i sammanhanget, har inviterat människan till att vörda Gud, och att underordna sig den kosmiska viljan. I Koranen beskrivs hur det är Guds ansikte vi möter i allt, och denna religionsindivid har därför kommit att bli experimentplats för toleransens framväxt, då den föddes i explosiva zoner. Den hyllar den uppvaknande individens naturliga underkastelse, och förde med sig en vetenskaplighet tillika, som även präglade västerlandet. Ur denna religionsindivid växte just den mycket vidsynta sufismen fram, där Rumi, under 1200-talet, där han i Mathnawi, en omfattande poetisk kosmologi i sex volymer, belyser livet ur ett gudomligt perspektiv, och samtidigt inbjuder till en gemensam måltid, för alla trosriktningar. Också inom Islam framträder ett stort antal komplementära delinvigda väsen, som ger allt djupare klangfärg, och utarbetar grundstrukturerna vidare. Denna religionsindivid pekar mot gudsvördnaden, och har inbjudít miljontals väsen till sin organism, och därmed vidare berikat oss som mänskligt kollektiv och som individer. Vi ska också, som teologen Karen Armstrong belyser i "Historien om Gud" vara klara över att alla religioner tycks ha gått igenom degenerationsfaser tillika, men dessa mindre ljusa manifestationer (grundläggande i all mänsklig existens) får inte förhindra oss att se dess verkliga kosmiska storhet tillika och med realistisk klarsynthet.
Taoismen har bjudit människan till naturens kosmiska gästabud, och till dess rörelses skönhet. Här ser vi en intuitionsimpuls, som i Kina intressant samanfaller med Chanbuddhismen, i en ny syntes. Människan invigs här i skapelsens grundläggande polaritet, och tillåts se hur allt uppgår i en ödmjukhetens flöde. Den i sin tur är en balansakt i relation till Konfusianismen. Vi invigs också i den handling som inte har sin rot i en själviskt styrande vilja, utan som följer naturens - kosmos - väg. Den största rakhet ska bli krokig, den största förmåga förvandlas till klumpighet. Lugnet överkommer hettan, och meditationen, som inom hindusimen och buddhismen, med undantaget för zen, blir en naturmeditation, där det lugnt upphöjda blir idealet. Vi kan också här peka på två huvudriktningar, både filosifisk taoism, och religiös. Inom de östliga religionerna, som Martinus påpekat inte i sig kan leda till absolut kosmiskt medvetande (artikeln "Döende kulturfaktorer), så har mänskligheten också utforskat kropp, andning, föda och andra viktiga delar av vår tillvaro. Ingen av de olika religionerna har erbjudit en så omfattande intellektualitet, så att de kunnat bära fram till den moderna människan, men de behöver tillsammans bli satta i sitt helhetsperspektiv, på samma vis som naturreligionerna, filosofi, samhällskonst, skapande konst, kulturyttringar, vetenskap etc.
Jag har i vissa erfarenheter av tidigare inkarnationer, upplevt hur olika religioner givit olika själslig klangbotten. Vi ser till exempel hur den religiösa idealismen hos vissa själar, kan leda till djupa depressioner, då de inte utvecklat talanger att naturligt kunna se till sina naturliga behov, och så tvingas livet bryta fram genom en depression, för att skapa en grundläggande balans.
Vi har oerhört mycket att lära i att utveckla en talang, för att helhetligt, inte nödvändigtvis i detaljer, kunna uttrycka och uppleva respekt för all existens, utifrån dess realtiva kosmiska logik. Det är en del av klotets ljusnande strukturer, som genom modern forskning och vetenskap, liksom genom de väsen som förmedlar vissa parafysiska världars meddelanden, som griper in i vår historiska uppfattning. Vi ska se, hur allt uppgår i en omfattande synergism och synkronicitet. Naturreligionerna innehåller också kosmiska budskap, som kan tas upp med intellektuell stringens, och förmår oss samtidigt att sluta cirkeln, i andevetenskapens tid. De olika religiösa uttrycken, och här använder vi ordet religion i dess grundläggande betydelse, från latinets religio (fromhet, samvetsbetänklighet, till religens gudfruktig, och latinets deligo, att högakta och värdera. Det vill sammantaget säga att, i nutidens ljus, med intellektualitet värdera).
Denna vördnad för livet var för många naturreligioner en självklarhet, då väsendena hade en instinktsmässig kosmisk reminiscens, därför att deras organismer inte var utvecklade nog för att bära en högre emotionell och intellektuell livsupplevelse.
Vi kan tänka oss lysande multimediala spel, som hyllar allt detta, vår andes väg genom materien, och materiens omvandling i anden, där människan både intelektuellt och emotionellt, genom sin stegrade intuitiva kapacitet, upplever en slags extatiskt flöde i allt liv, och därvidlag lekfullt kan delta i en slags kosmisk atropologisk multimedial ringdans. Det är med ett facit som Martinus analyser lätt att låta det mänskliga högmodet konstatera att "det är religiöst" eller "av den gamla världsimpulsen", men just denna hållning är så mycket av den gamla värlsimpulsen, där vi inte frihetligt och flödande, kan se livets nödvändiga framväxt med njutning. Det är naturligt, att vi i en första övergångsfas söker oss till en slags renhet, där vi monterar ner gamla trosbegrepp, och försöker bereda plats för det nya.Allt bär sin djupa kosmiska nödvändighet, och kan som livets egen vetenskap eller konst uppskattas, på samma vis som ett slott eller barockmusik kan avnjutas utan att vi längtar till den tidens medvetandenivå; snarare framträder en njutning i att i perceptionen av livet följa livets geniala skapelse-konst, och därigenom bli medskapande, och inte motskapande. Vi kan beundra dess geniala intelligens, arkitekturen i skapandets geometri, matematiken i uträknandet, eller mänsklughetens tonala framväxt, eller den skapande formens utveckling. Det är Guds ansikte vi möter i all skapelse, och mänskligheten har under tidigare epoker berikats genom de olika erfarenhetsfält som all existens innebär.
En verklig livsvetenskap omfattas också av en djup respekt för det studerade, kombinerat med en kapacitet att kunna analysera allt från dess grundenergi-konstitution, till dess plats i det kosmiska kretsloppet - vi har en lång tid dit som människor, men vi kan i oss själva börja omvandla motsatstänkandet, till en medtänkande kvalitet, där vare sig sentimentalitet eller klinisk rationalism invaderar livets egen visdomsprocess.
Jag vill tacka er alla, för att ni (det vet jag ju inte egentligen) läst, och tagit del. Ni är välkomna med e-mail självklart: stefan.world@swipnet.se
Mina varmaste hälsningar.
Light & Love från Fagerhögen
Där hösten vandrar fram
över bäckens språng
lever vägen stilla
utan undanflykt
endast här
i nu
där då
utandas i
ting bland ting
röster som möter
tyst här bland löven
i leende nu över jorden
Stefan 270898
[1998-09-06, Kors & återlösande utlösningar]
Jag började, under inflytande av ett skämtsamt humör, att skriva följande mail, och så plötsligt infann sig de ljusaste och klaraste vibrationer, och en dörr till försynsvärlden öppnades, som sedan dess förblivit på glänt.
Stefan
-----Original Message-----
Kära Karmiska Missionärska,
Efter dessa livstiders bök i olika lågutvecklade områden, kan det från Försynens utförsäljningsavdelning utlovas några återlösande uppgifter på några mindre betydande klotindividers yta, där de påbörjande uppgifterna i bästa fall kan leda till en utlösning på korset. Försynens utbytesavdelning kan också erbjuda förmånliga paketresor, med ingående korsfästelse, och vissa lyxpaket, med omfattande karmiska kostnader, till Salemoniska livsöden. Eftersom ni har återlöst delar av Afrika, med hårda umbäranden, kan det nu utlovas något bättre villkor från Försynens rättvise- departement, i Venezuela, Mérida, som betraktas som ett A-område, och som därför inte kommer att ge umbärande-poäng, utan snarare goda livspoäng. Nu kan umbärandepoäng utlovas, och beställas, om så önskas, i formen av Jerusalem-faktorn där strida strömmar av missionärer samlas för att återlösa en och samma plats, och därigenom försvårar för varandra.
Var vänlig lämna in himlablankett 46 för vidare ansökningar. Vi önskar er många fina utlösningar i framtiden, och ser i er livskalender att ni har vandrat vida och fjärran. Er livstid i Belgien får räknas som en lidandemerit, och vi kommer i nära samverkan med Er följa vart steg, såsom ni vet att en av våra stora representanter utlovade, att vart huvudhår är räknat. Vi har också avsatt en delegation ljusrepresentanter, ur livgivande-område 8, att åtfölja Er och de Era, för de uppgifter som stundar. De kan vara svåra att upptäcka, då de tränats att vara osynliga, men vissa direktiv kan här ges: Ni kan förnimma deras närvaro i de milda kosmiska strömmar som i stilla ögonblick kan uppfylla Er, i inspirerade och naturnära stunder, då Ert sinne är inställt på att med tacksamhet och ljus omsluta livet så som det möter Er. Det är som en mycket särpräglad ton som likt en jämn livgivande impuls nu kommer att bygga er upp mot nästa uppgift. Ni kommer sannolikt att märka hur ert väsen stilla, nästan omärkbart omvandlas, och hur ni inspireras på nya områden. Livgivandezon 8 har en hög integrationsfaktor, och därför kommer ni gradvis modifieras för att självständigt uppkopplas till Livsfält Tellus, vars huvudgrundton är att stimulera i skapandet av ett internationellt världsrike. Vi vill också uppmärksamma Er på att ta del av världens våglängdsbibliotek, genom musik, litteratur, konst och vetenskap, som strömmar ut från de områden Ni nu ska besöka.
Ljusdelegationen är till delar bestående av gamla bekantskaper, som följt Er under andra färder, och här kan nämnas att vissa går tillbaka till tiden för Kristus framträdande. Vi ombeder Er att iaktta en viss stillhet för att själv kunna uppleva närvaron av en ny ljusorganism i Ert väsen, var dag, under ett ögonblick endast. Lägg också märke till hur Era aurafärger förändras, mot en klart bergslysande skala. I samband med denna subtilutveckling kommer också Era vänner organväsendena genomgå en omvandling, och Er blodbana kommer subtilt förändras. Vi vill uppmärksamma Er på att Ni med fördel kan integrera denna process genom att äta mat från den del av världen som Ni nu ska besöka, för att möjliggöra en ny mikrovärldston. Olika örter skapar också byggmaterial för ett mikrokosmiskt världsrike, och vi vill peka på behovet av bland annat zink och kisel, för att stärka mottagarorganens kapacitet och bära ljus in i vävnadernas glimrande liv, och magnesium, i formen av gröna safter, för att under-stödja nervsystemets subtilkrafter. Adaptogena örter kan rekommenderas för binjurarnas glädjefaktor. Gurkörtens ljuva blå kosmiska ton kan med fördel drickas som saft för att stimulera en kärlekskommunikation.
Ni är med andra ord i en av våra kosmiska ombyggnadscentraler med delar av Era andliga kroppar, och våra ljusa ackrediterade stimulatörer omarbetar Ert medvetandematerial med utgång från det bönematerial som under de senaste åren strömmat till vår mottagningscentral för kosmisk distribution. Våra världsplanerare står inför en glädjande uppgift. Sång, liksom dansande rörelser kan underlätta detta arbete. Vi kan som alltid varmt rekommendera ett glädjerikt och ömsint umgänge med medväsen, och färgrika plagg som kan stimulera de fysiska livskrafterna. Kärleksfull beröring gör att våra arbetsenergier lättare kan nå Er, som Ni redan vet.
Världsåterlösare Martinus symboler kan med fördel studeras under denna tid, och dessa kan också betraktas som flödesportar till en annan dimensionalitet. Ur dessa högre sfärer strålar så ett livgivande och logikanpassat ljus in i de mänskliga flödesöppningarna. De utgör initieringsfaktorer av högsta rang, och leder i de fall där de välvilligt betraktas till en omstrukturering av hjärnorganets livsstrukturer. Gradvis kan också ett kosmiskt organs inträde ses i de subtila ljuskropparna, som stimulerar till självständigt kosmiskt seende.
Var vänlig använd böneblankett 3, den med livsglädjeton vid fortsatt kommunikation omkring detta, och minns att vägen är älskad i vart steg, att kärleken alltid funnits där, för Er. Vi vill tacka för de böner som lett till denna kontakt, och be Er bära kärlekens Mästare i minnet, och Hans väg genom det kosmiska Israel. Se till det hjärta som utan undantag älskade alla. Att i vart steg medvetet välsigna allt levande supplerades av världsåterlösaren Buddha, med en annan kosmisk tonalitet och dialekt. Dessa kan vara värdefulla medvetandeböner längs Er väg: Jag ser endast Fadern i allt, och älskar det för sin unika väg. För att kunna omfatta de nya strömmarna behöver medvetandekrafterna omskolas, till att inbjuda ljuset i vart väsen till en kommunikation med det egna väsendet. På så vis behöver Ni inte försvara Er mot något, utan kan omfatta allt med värme.
Vi vill tacka för Er samverkan, och sänder, som alltid, våra ljusaste tankar.
Livgivandedivisionen
[1998-09-16, Mellanösterns anda - sufismens stig]
Ädlaste Gudsskådare och Ros,
Gläd dig åt ångest, smärta och förndering, ty vägen till Gud går både uppåt och nedåt, och Gud halar dig hem till sig, där ljuvaste metaller i tänderna är liksom sköna droppar i händerna på den Allsmäktige. I min rosengård sjunger fåglarna, och genom trädgår-darna dansar nattens dimmor. På ökenvägen, bortom min boning, skådar jag en stilla karavan, som nu i gryningsljusets stilla timma tycks prisa profetens oförvitliga mod. Den gungar liksom en skeppskaravan, ut över sandhavet. Ah, du känner denna svalkans ljuva tid, när vi kan börja ha kamelullstyg över skuldrorna, och syrsorna liksom talar med mindre sträva toner. Dadlarna i min trädgård dignar mogna, och hami-melonerna mognar söta. Du minns kanske hur min vän karavanföraren tog med sig frön från fjärran platser, när han färdades längs sidenvägen, prisad vare han.
Ljuset förändras denna årstid, och mognar i violett och purpur, och duvorna sjunger nya toner. Hettan lättar på sitt täcke, och jag tycker min springbrunn smakar friskare, lättare, ljuvare. Jag vill tacka dig, kära syster, för ditt brev. Det bars till mig av en handelsresande, och vi drack tillsammans mintte, ahay bi-nana, innan han leende, med gnistrande ögon, så typiska för männen från Atlasbergen, överlämnade det. Han kom från en av dessa bergs små byar. Långt in i natten talade vi, medan svalkande skuggor omgav eldarna. Jag älskar människan så högt, och njuter vart väsen som söt bakhlava. Har du lyssnat till en människas "as-salaam alaykum", verkligen lyssnat till hennes själs sång ? Jag njöt musik med min vän och hörde plötsligt Guds ömhet tala genom oudspelarens fingrar. Al-Hamdu lillah, jag kan bara tacka Gud för att jag lever.
Lidandet är en skatt, och vid hjärtats spiringbrunn ska du vila i himmelsk närhet till honom vars ansikte speglas i allt. Som älskare ska du berusas, upphöjas och adlas av smärtan, och din himlafärd är inte mindre än profetens väg, genom Jerusalems himlar. Vandra ej över kloster och moskéer, utan sök i hjärtat, såsom en fritänkare och vandringsman. Drick av livets vin, njut dess frukter utan rädsla, och vet att tidens brud gläds åt ditt glada hjärta som morgongåva. Jag vet att nätterna kan bli kalla i As-Sweed, men jag har också hört att landets milda män blir som kaminer nattetid; stämmer det syster ? Jag gläds då med dig, även om jag är fjärran, där syrsorna sjunger kyska sånger. Jag tror också att detta lands folk ibland glömt den enkla skönhet som kommer med en gryning, njuningen av att under tystnad dela ett kärl med lablabi, medan ljuset tilltar, och världen föds ny igen.
När Gud smyckade vårt varas stoft, visste han att allt sker genom hans bemyndigande, och att var sångare, var drucken broder och syster, vart brott alla uppgår i det hav av allsmäktighet, där var öken är en fördold trädgård. Oh sällhet när vi ser att vart törne är ett rosblad, och var försmådd själ får en ny älskare i den allsmäktiges skepnad. Det var i grottans mörker som Gabriel talade till Profeten, hyllat vare hans namn, vid berget Hira. Jag vet att du vandrat på några svåra stigar syster, men minns då Profetens ökenvandringar, minns myran som bär flera gånger sin egen vikt. Jag ska bjuda dig på shay bi-nana, och lyssna till ditt hjärtas sånger, lilla gräshoppa.
Så kan vi fråga oss: "O vi blinda, som gått vill på hjärtats stigare, var finns så den sanna vägen ?". Och svaret, som ristat över det himmelska fundamentet, skälver som dadelpalmens blad: "Dessa stigare, försmådda av många, är vägen mot paradisets port. Livets gåva är kärleken som med dadelvinets sötma genomtränger allt. Det är i skuggorna som av storheten upprättas, då berg och törnen blir mjuka som bomull. Det är när kroppens Salemon-tempel, och tankarnas myror fogats samman till en levandets helhet, som hjärtats gästabud bjuder in Älskaren till en ljuv måltid. När en ocean står att finna i ett vattenglas, och var ton från vår mun sjunger himmel."
Så sändes många profeter till jordens kupa, och liksom i Surah An Nur, så kan den Godes namn, den Upphöjdes, läsas i vart föremål, vars ljus lyser liksom en lampa, vars glas är en skinande stjärna, som vare sig är från öst eller väst. Nu kära syster, stiger en glödande sol över rosengårdarna, och Salemo-templets vensprång skälver av detta ljus, och den Upphöjdes namn ska inpräntas i våra hjärtan, av livets törnen, av dess sura vin. Frukta ej smärtan, ty den är vår käraste följeslagare. Det är först när vårt hjärta i vart ögonblick uttalar Hans Namn, upphöjt och älskat, när glömskan inte är Han, utan glömskan om det lilla jaget.
Hur ofta vandrar inte människan likt en berusad myra genom ett snår. Hon tar skug-gorna som verklighet, och verkligheten som en hägring. När ska då hjärtat sjunga Hans sånger, när våra ögon se Hans skönhet, i smuts, förfall och i vår smärta ? När vi har adlats syster, och i vart andetag minns att vart skrik, svaras hundrafaldigat av Honom som älskar oss så högt, och ständigt säger: "Jag är här". För att lära oss tala, behöver vi lära oss konsten att lyssna till Honom. Hylla honom genom att viska, till ditt hjärta:
"Jag är nöjd med de gåvor som givits mig." Tala nu till den Allsmäktige, och sjung din livs berusning, så att den hörs ända till Damaskus inbillningsjuka moskéer: "Jag älskar Honom, vars hjärta slår i vart skapat ting".
Kan vi så älska Gud, som en del av oss själva ? I Damaskus larmande gränder, vid Bagdads minareter, eller där, vid öknens rand, där oasens vatten lever i torkans närhet, där Kaban och Kishmet bara är ord, så kan vi vända vårt hjärta i öppenhet mot Honom, och ljudlöst vittna om vår kärlek. Hur många har sagt till Gud att de älskar Honom ? Hur ofta tjatar vi inte som otåliga barn om det ena eller det andra, och alltid kommer Han oss till mötes likväl - men nu, att älska Honom, och veta att Han ändå uppfyller våra käraste drömmar, leder oss längs vår väg, det är den utmaning vi människor möter i vart ögonblick. Det är den fattigdom Rumi besjunger, som är så rik, att den ser kärlek i vart ting. Vem kan vara rikare ? Hur kan vi frukta livet om Gud talar till oss genom vart ting ?
Jag har älskat vin och människor, jag har berusad rusat genom varats gränder, vilat vid moskéernas skuggor, och jag har sammanbitet skändad allt som varit heligt, slumrat drucken i aftonsolen, släpats i smutsen, vandrat i rosengårdar av njutningar, och nu står jag här, med ett hjärta öppet som Boken, och betygar Skaparen min kärlek, sjunger Hans namn. I Honom har jag vandrat, så enkelt är det. En verklig sufier skrattar åt dödarnas död, på samma vis som han milt ler åt ett barn. Ur livets musselskal växer de skönaste pärlor, där det lilla jagets tyranni lämnat rum åt en kärlek som är till Honom, i allt. När jag hör barnen skratta på en gata, eller lyssnar till fiskarna vid floden, eller bara till vinden som drar fram mellan eukalyptus och palmer, så fylls jag av en sötma som är mer än all malban som jag smakat, sötare än all mahalabiyya.
Vi är havande med en ny kropp, en andekropp, som framföds genom att vi smärtsamt tvingas glömma det lilla jagets tyranniska önskningar. Gud gömde världen för oss, så att vi skulle hitta den skatt som alltid funnits i allt. När hjärtat sjunger ödmjukhetens sånger, och de dolda ökenstäderna träder fram ur sandynornas glömska, då ska hjärta och sinne skåda i skönhet och högsta vetande, och se, att vi aldrig har avundats Gud.
Detta blir då ett vittnesmål om Hans kärlek. Det är när kropp, sinne och hjärta sjunger samma sånger som himmelriket öppnar sig inför oss, och vi ser, att vi vandrat i hans famn evinnerligen. Det är då vi ser att den älskandes misstag är bättre än hundra propra och välansade tankar, det är då vi ser att vår dryckenskap, vårt fall är lika stort som den Heligaste bland Böcker. Kärlekens religion börjar där vi öppnar vårt hjärta, för vad det än vara månde, och förstår att var gång vi öppnar vårt hjärta, öppnar vi oss för Honom också.
Sök inte i metoder, eller i ritualism, utan lär följa Hans väg inom. Lyssna till vad hjärtats och sinnets sannhet framföder. Flöjten äger inte flöjtistens andedräkt. Det är i lidandets mysterier som Gud skriver sin signatur i vårt hjärta, och ger oss fria, att bli som Han.
Det är i fattigdomens skuggor som vi blir rika. Följ inte flockens väg, syster, utan sök din egen väg, som är Hans. Bjud upp hjärtats demoner till dans, och glöm var Kabah, vart heligförklarat tempel. Se till Honom i allt, och gläds åt Hans uppfínningsrikedom, Hans allsmäktiga humor. Paradisets portar är beskyddade av vad vi ogillar, vad vi fruktar och vad vi ynkligen åtrår. Skingra dessa dimmor ur sinnets ljusa väv, och se hur lysande Självets tempel framträder. När vi börjar skåda det fördolda, så framträder det i allt. Det är som dadelns ljuva smak i rosengården, eller honungskakans förtrollande doft - nu syster kan jag skönja dessa dofter på avträdet, i Damaskus urinstinna bakgator, nu kan jag höra Honom le i mina vänners leenden, i deras smärta. Para-disets port är inom, i oss, när vi älskar Honom i allt.
Med anledning av dina översättningar ser jag gärna att de sänds med kamelpost, till mig. Ni kan behålla orginalen, att arkiveras i rosengårdens marmorrum. Du får din lön i himlen, på jorden. Nu minns jag de lysande vägarna igen, hör ouden spela sina ensliga sånger, och nu framträder lysande platser ur det förflutna, som om de vore här, nu. Mitt hjärta sover inte i världens teater, och dess sinnesorgan sträcker sig mot levandets port. Mina varmaste hälsningar till dig syster. Drick nu älskogens varma vin, och mumla febrigt, i din ljuva bädd, Hans namn.
Må livet bära rosvatten längs din stig, och må du även i as-Sweed smaka på dadlar från Tozeurs oaser denna vinter.
Från din broder Suleyman den Fattige
[1998-09-26, Hälsningar från Kina]
Lilla myra,
Mina tankar går till dig i Ruidian, och till den dikt du sände färsk på rispapper. I gryningen ser jag ut över risterasserna, som skimrar i grönt, och en stilla häger som fiskar grodor. Alla mina pilgrimsår tycks liksom snöflingor, och fotspåren över Buddhas kropp predikar för mig. Minns du plommonblommen här vid bambugrinden, som fäller sina blom med tålamod. Vart blom gränsar till det ofattbara och eviga, det ändlöst fjärran. Det lyser i det upplysta hjärtat som virvlande solar, under färden mot den fuktbruna jorden. Det var länge sedan dina fötter vandrade här, kära vän, länge sedan din hud lyssnade till bambuns sånger. Är du lika vackert gul som vårfloden, eller har dina ögon rätats ut i Ruidian ?
Igår samlades vi runt risskålarna och tofun, tysta män och kvinnor, och jag såg dem omkring mig som delar av den helhet som givits många namn. Dessa starka händer som grep om pinnarna, de svarta ögonen som tysta blickade mot eldstaden. Du minns väls språket, som vi en gång skrattande beskrev liksom smällare som exploderar högt upp bland duvors vingslag, och vinande återvänder från gudarnas boningar. Åh, jag har vandrat detta lands tegelröda jordar, följt sedimentmättade floder bland bergen, sett dess städer växa fram, och lyssnat till många röster. Igår skrev jag en dikt på ett stycke vackert papper:
I årtusenden har jag vandrat
genom dessa blommande skogar.
Alla mina röster kommer mig
tillmötes längs stigarna
Det finns en himmelsk vilja syster, och mina bröder taoisterna ler invärtes när jag nu uttalar denna vilja som himlens. Minns du syster de kloster vi har byggt här, alla de gyllene buddha-statyer som rests, och likväl är himlens röster lika leende som tidigare, lika närvarande. Mitt hjärta blir varmt som kanel när jag tänker på alla vägar som vandrats, i oförändlighetens ljus, och hur enhetens stämma läker alla sår. Den kosmiska rymden är tyst, stilla, och i det omvända ljuset ser vi verkligheten som den är, ser enhetens som aldrig varit annat än hel. Vandra nu stilla bland det levande, och minns att vattnet är mjukare en stenen, och därför urholkar den, minns att bambun bryts medan gräset böjer sig, och minns att kärleken är allts ursprung, det är porten till allt ljus.
Ruidian är ett land fjärran, och jag vet att dess människor lever rika liv; påminn dem också, lilla gräshoppa, om att en skål ris kan vara nektar, att tacksamheten inför det enkla det ofullkomliga, öppnar nya dörrar till den kosmiska visdomen. Jag vet att ni genom stora läromästare fått inblick i bönens kraft, och genom den broder som dog på korset sett kärlekens mysterium uppenbarade. Bröder från den gula jorden har viskat om tacksamhetens bön, dess inbjudan till liv och ljus. Det är en bön som blir till en meditation, en daglig gärning i att skåda helhetens ljus i allt. Vi kan hylla denna helhet genom att medvetet närvara i den, i vart nu. Låt detta medvetandes ljus lysa över din vardag, när du tar i dina pinnar, när du ser på dina barn, eller bara på en åker med gröda. Det är en inbjudan till de ljusa att stråla in i oss, att låta visdomens mästare vandra med oss bland berg och städer. Åh, lilla myra, nu spelar en ensam herdeflöjt bland bergen, och vid den gamla bron sjunger en evig stämma. Denna jord och förfäderna talar med en stämma, till oss alla. Min röst är en bland många, min väg en bland andra, och mina sneda ögon åter ett par bland andra.
Jag har lärt det här, under långa tider, att vattnet är starkare än stenen, därför att det uppsöker den lägsta platsen. Den lägsta platsen åter betyder den tacksammes plats, den som ser helheten stråla ut från delen. Ni känner inte alla av våra vise, men många av dem har vandrat stilla bland människor och djur, många har varit olärda, liksom patriarken Hui-Neng. Han blev upplyst när han vandrade förbi en skaktares bod, och en kund frågade slaktaren: "Är ditt kött bra, slaktare ?". Slaktaren, en rödbrusig man, svarade: "Bra...detta kött är det bästa som finns". Vila i dessa ord, lilla mussla, och lyssna till Den Heles andhämtning.
Har du skådat daggen på en blomma, eller bara tillåtigt dig att uppleva livet utan tankar, i en ljus tysnad. I Ruidian tänker människor mycket, är jag säker, och det är ackert, men det är lika viktigt att med tacksamhet uppleva livet genom hjärta och sinnen, låta var perception blomstra och glöda som hösten alla träd glöder, i klara färger. Ibland blir människan rädd att vara människa, och detta min vän är en väg bort från jade-porten. Stanna framför ett träd, eller en människa, och låt ditt hjärta lysa i en stilla uppskattning, på samma vis som vi helt tysta kan uppleva en solnedgång, eller en vacker bergssjö. Låt huvudet vila i balans med hjärtat, så att bägge talar till varandra. Huvudet har sina universitet, men vad har hjärtat för läroanstalter - hjärtat har livet, det har de vackra karpdammarna, de sotande städerna, hästslätterna, det har allt det tillåts uppleva. Hjärtats väg är tacksamhetens, det är en enkel väg, som inte räds något, och som tillåter allt. Stillheten är inte zen-sjukdomens tomhet, utan en fylld medveten närvaro, som inte endast upplever utifrån, utan också genom.
Jag ska nu mata fåglarna, som kommer till plommonträdet var morgon, och sedan dricka ångande te, och äta mien tiao med några vänner, och lyssna till hur skägget växer på våra hakor, och tala om små ting. Risfältens färger lyser mörkare gröna, och solen värmer inte lika het. Floden nere i dalen lyser som silver, och därborta ser jag staden höja sig rykande mot skyn. Imorgon ska vi resa dit, för att möta vänner, och handla inför hösten. Jag hälsar dig med storkvingade ord.
Xu Yun
Kara Vanner,
Under manga ar far jag ny betraktas som en misslyckad kort- och brevskrivare nar det kommer till hogtider, och jag tankte nu fira detta genom att skriva till er alla och onska en riktigt god jul. Det blir en halsning omgiven av hundar och vanner, av en stralande klar himmel, en solskygg vind, som rort sig genom mangotradens ljuva skuggor, rort vid mangotradens stammar, och nu levande och milt drar in genom de oppna fonstrena.
Det ar en underbar kansla att titta ut over solljumma berg, lyssna till vacker musik - just nu Ondas do Mar, med medeltida sanger fran Medelhavet, i Medelvarlden - i den tidiga gryningen, och vara manniska, eller nagot liknande. Hur upplever en blomma sin fysiska existens, verkligen och faktiskt, och Gudomen som upllever genom alla sina livsorgan oss, och detta ogomblick ?
Fran Andernas potatisslatter, till de gnistrande och blommande traden, de kristallklara forsarna, den leende befolkningen, jordens obeskrivbara skonhet (och ibland beskrivbara storhet), och de ljusa sfarerna som hjartligt later sina hogre toner skina in bland oss alla.
En hektisk julstamning i Mérida borjar na sitt slut, och en nu ande sanker sig stilla over stad och land, dar forsynskrafter tycks kunna strala in bland oss manniskor tydligare och klarare. Det ar som ett nytt och skont rike sanker sig over manniskosfarerna, och for en tid andas vi forsynsluft, och det himmelrike pa jorden som ar i antagande kan anas. Kristusmysteriet star extra tydligt fram som ett skont och himmelskt skadespel, dar Gudomens granslosa kelekskrafter tog sig en tydlig fysisk form pa detta klot, och en ny epok inleddes. Fran Genesarets strander pulserade en ny ljusimpuls ut over varldens lander, i formen av Bergspredikan. En ny kosmisk ljusimpuls stralar ut fran den mission som Martinus manifesterade genom sitt skrivande och sin garning, och livets bok pa denna jord kom att skrivas med klart lysande, och ej tidigare skadade bokstaver. Forsynens karlekskrafter strommar fornyat mot jordemansk- ligheten. Nu vander ljuset om, och morka krafter rors upp for en tid, for att beskadas och erfaras, och amvandlas till visdom och karlek. Manskligheten skalver for en tid, for att sa finna ett fotfaste i humanitet, nastakarlek och sann internationalism.
Julen ar ocksa en uppmaning till var manniska att lata ett sant manniskobarn fodas i sin mentalitet, och att vorda vart kristusbarn i medmanniskan, att lata de tre vise mannen inom, som symboliska krafter for inte endast varldsreligionerna, utan ocksa de olika aspekterna av gudsvordnad, strala ut mot var medmanniska, i harmoni och klarhet. Det ar en tid av generositet, da vi kan vandra mot nya inre hojder, lamna det gamla bakom, och lata ljus fodas in i den mentala krubbans dunkel.
Vi firar jul i stillhet, med oppet hus, och bad i bergens heta kallor, och har oppet hus ocksa den 25:e, med foredrag om Kristus-mysteriet, symboler till kaffet, glam och allman gladje, med manga goda moten med nya och gamla vanner. Vi har mott nagra sa intressanta vanner, bland annat en tysk ingenjor, forfattare och matematiker som matematiskt har agnat manga ar at att beskriva universums kosmiska realiteter, och som ligger mycket nara Martinus analyser - mer om detta senare. Vi vill sanda er de ljusaste julhalsningar, med mycket karlek och varme fran en kulturkropp till en annan, fran ett elysiskt falt till ett annat.
Vi onskar er allt gott. Det finns ett vackert mongoliskt ord, som jag larde pa den transibiriska jarnvagen, pa vag over mongoliets guldockrafargade hastslatter: Aynalajin - jag vandrar runt dig och tar allt ont fran dig, och vi vandrar runt er alla, och omger er med juletoner i latta farger. Jag ar mycket glad over att ha mott var och en av er, tacksam for att livet later vara vagar sammanstrala, och ser fram emot nya fysiska och psykiska moten, i nya rymder. Livet framfoder evigt nya rum, och var Faders hus ar sannerligen rikt.
Stefan & Silvia
[1998-12-29, Nyarshalsningar till NN]
Kara NN,
Tack for din fina halsning - verkligen roligt att hora om ditt fortsatta arbet med skivan. Jag har just haft besok av en Latin-Amerika beromd sangerska, som reser runt med operan Fame, i Mexico, Domenikanska Republiken, Puerto Rico, Venezuela, Argentina, Chile, och till varen Spanien etc. Vi hade ocksa en gudabenadad sangerska pa besok fran Trinidad, som ocksa ar kompositor, aktris och dansare och en ny van i formen av en dansare (Abelardo, som byggt ett centra har, och som studerade med Anne Kulper i New York 1979 ) som rest runt med ett kosmiskt budskap, har och i Europa. Det har ocksa gjort att en aldre tanke som jag haft har fatt ny naring, och det ar att i framtiden producera en skiva med vaarldsmusik, med ett mer spirituellt budskap - jag har ocksa tankt pa dig har, likosm andra vanner runt om i varlden, som Karen fran California, musiker i Israel, etc. Detta kunde i framtiden omfatta en show med andlig vetenskap och olika konstnarliga uttryck. Marger Sealey, huvudstjarnan i Fame, som igar visade oss en mycket fin video fran deras arbete vill garna samarbeta omkring detta i framtiden, och vi traffas nu nagra vanner for att samtala om den nya tidens musik och konst. Alltmer vaxer tanken av nodvandigheten av fysiska centra for kosmisk vetenskap, undervisning (vilket vackert ord; att visa pa under) och levande kreativitet fram.
Den andra tanken som vi diskuterat pa allvar ar mojligheterna att nagonstans i varlden starta en slags kosmisk utbildning, baserad pa den andliga vetenskapens strukturer, for konstnarer, och en annan for vetenskapspersoner. Som jag ser det kan en inledande kosmisk utbildning gora att kreativa manniskor kan vagledas att skapa i samklang med den nya varldsimpulsen pa ett mer medvetet vis. Det ar som om jag kan uppleva hur vart mote ar en slags fingervisning fran forsynen, och ett kosmiskt internationellt grupparbete inleds. Vi kan alla bli mer och mer av varldsambassadorer, som oppnar nya dorrar till samverkan och ljus. I framtiden kan vi ocksa ordna med internationella konserter, dar begavade manniskor kan samlas fran olika lander, for olika projekt, och som jag ser det kan vi internationellt samarbete i projekt-form, utan att bindas till "aktenskapliga kontrakt".
Vi har precis blivit erbjudna land, med underbar utsikt over bergen och Mérida, som rymmer tre kallor, for att bygga hus eller en liten by, och jag ser det som realistiskt att vi pa allvar far levande centra ocksa for boende i framtiden. Det ar en van som ager det, och man kan bygga mycket fina hus med jordtegel for omkring 50000 kronor, och dessa hus ar helt moderna, mycket vacka, och har tva-tre sovrum, och ar en dela av ett statligt projekt har i Venezuela.
De olika konstnarerna som varit har, och i synnerhet sangerskorna som jag personligen tror varlden kommer att hora mycket av i framtiden, har fatt undervisning i andlig vetenskap, och bagge vill anvanda sin konst for att bidra till varldsutvecklingen pa ett mycket konstruktivt vis. Med Renee Castle, fran Trinidad, hade vi ett kombinerat program, med foredrag om The Providence, lyrik-lasning och musik, dar ocksa en Venezuelansk pianist deltog, och en musiker med rotter i den brasilianska musiken bland annat. Det var vanner som samlades fran ett tiotal lander, och at lite tillsammans, talade, lyssnade och njot.
Vi har ocksa oppnat ett annat projekt, som handlar mer om den vetenskapliga varlden, och samtal omkring den andliga vetenskapen har, och vi ska bland annat tala om Guds Hus for arkitektstudenter under varen. Pa fredag besoker vi en mycket intressant man pa hans ranch uppe i bergen, en Herr Altman, som arbetat med att matematiskt bevisa manga tankar som helt sammanfaller med den andliga vetenskapens. Vi ska ocksa sammanstrala med nagra andra vetenskapsman, bland annat en som byggde ett slags andligt hus uppe i anderna, med mycket marklig och matematisk arkitektur. Det ar ett stort antal udda och begavade sjalar som samlats har i Mérida-trakten, och jag tror det kommer bli mycket gynsamt med resurs-guiden. Det oppnar nya dorrar, och ibland kan jag kanna att det samlats for manga ljusa sjalar pa en plats, om de inte ocksa later sitt ljus lysa ut over andra, pa ett mer organi- serat vis.
Ett tredje trevligt projekt ar att jag samlat in konstforemal, framst fran landerna kring Anderna, mestadels malningar och traskulturer med andliga motiv - traditionella eller moderna, med allt fran kopior av ursprunglig konst, Jesusar och anglar, till unga oljemalningar och akrylkonst fran Ecuador och nagra enstaka bonader, och jag tankte ordna en utstallning, bildvisning, happening en helg i Sverige, med musik, mat, video etc, och jag hoppas att Silvia kan hjalpa mig med detta nar hon besoker Skandinavien. Det kan vara ett trevligt satt att visa arbetet som skett har. Vi reser ju ocksa till Argentina, Chile, Bolivia, och eventuellt Ecuador och Peru, och det bidrar i sin tur till mer material och erfarenheter. Vanner fran olika delar av varlden vill nu resa med, och det ar som om ett nytt levande arbetsfalt oppnar sig, dar vi kan anvanda varandras kontakter - Marger Sealey, Fame- sangerskan, som sjungit i Bogota, har hjalpt oss med kontakter dar, pa universitetet och natverket blir nu annu mer levande. Ulla Hjortflod kommer bland annat hit i april, for att resa med till de olika landerna, och vi ser mycket fram emot att samarbeta med henne, och ocksa ta del av hennes kapacitet. En ny van har slutit upp till resursgruppen, i formen av en arkitekt och tvabarn-mamma, med verkligt fina idéer och kontakter. Hon ser ocksa mycket fram emot Kjells besok.
Jag tror du har ratt i att manga olika tankegrupper har en radsla for att deras unika strukturer ska upplosas om de samarbetar. Det ar ju ett faktum att universum are en levande samarabetsstruktur i sig sjalvt, och att vi kan berikas oerhort av att respektfullt och med integritet motas och samtala och samverka. En del av Gudomens undervisning for mig har i Mérida, har varit ett vanskapligt grans- overskridande. Gudomen talar till oss genom livets alla olika organ, och var vag vaxer i medvetenhet och gudsnarvaro om vi verkligen formar att lyssna och kommunicera som om vi alla ar delar av samma helhet. Ett foredrag forandrar sin karaktar markbart, om jag innan sander en bon och tanke till publiken, att vi tillhor samma liv, utan separation och radsla, att vi samlats for att gemensamt lyssna till livets egen visdom.
Jag var uppe med Abelardo, dansaren och en annan van fran Australien, och simmade i de varma kallorna for nagra dagar sedan, och vi lyssnade da till ett band med World Music som jag sammanstallt, och talade mycket om konst. Det var en underbar upplevelse att lyssna till toner fran hela varlden, se hur Abelardo inspirerades till att rora sig till musiken, och samtidigt blicka ut over bergen, genom angorna som glittrade i solljuset. Jag blir varse hur var manniskas genialitet ar ett rum vi inbjuds att utforska, och jag fann mig sjalv erfara musiken fran ett nytt rum, en nya vag, att lyssna genom kroppen och en annan sjalsprisma. Om vi oppet formar att kommunicera, berikas vi sa oerhort av skapelsens visdom, som stralar och strommar genom vara medvasen, och vi kan inte annat an beundra Gudomens rikedom och evigt nyskapande mangfald.
Nu har vi anyo satt igang med vart arbete har, med flera moten, mindre grupper som kommer pa samtal om den andliga vetenskapen - jag har gett over 60 storre foredrag har, och arbetet behover ta nya former, da manga deltagit i ett flertal foredrag redan - och idag har vi en planlaggardag ifor varens arbete. Vi hoppas ocksa att de ekonomiska resurserna tacker det arbete som vi onskar gora, och vi utarbetar ocksa strukturer omkring hur arbetet logiskt kan tackas ekonomiskt har, och en aldre australiensisk kvinna, som rest i over 60 lander, och som arbetat med manskliga resurser, som ocksa hjalper oss med resursguiden, hjalper mig ocksa med detta, och jag kanner en djup tacksamhet over hur livet formar att bista oss med sin genialitet, och hur de flesta av vara moten verkligen kan leda till fruktbart utbyte, om vi samlar oss i en inre bon/meditation dar vi fokuserar pa det faktum att vi star infor Gudomen i vart ogonblick av vart liv. Denna tanke skanker mig en stor varme och gladje i motet med livet, och det ar som vi skapar gemensamma rum, av medvetenskap och empati, dar den begynnande kristusmentaliteten ges utrymme. Den andliga vetenskapens geniala strukturer, en sann avbild av livets egna, har formatt att skapa ett fundament som mojliggor nya samarbetsformer, och en ny fas stundar for oss i vart arbete, som vi nu ser det, passande ocksa infor det nya aret.
Na NN, igen tack for fin halsning och varma ord. Jag vill av hela mitt hjarta och sinne onska dig all lycka med din musik, och vara varmaste tankar gar till detta projekt, likosm vi med nyfikenhet ser fram emot det fardiga resultatet. Det ar sa fint att se nar begavade sjalar kan dela sin livsvisdom med andra, och darigenom oppnar ytterligare en kosmisk port genom vilken forsynens karlekskraft kan stromma in i den fysiska varlden. Det ar som en kosmisk adventskalender egentligen, dar vi formar att oppna fler och fler dorrar, i kreativitet och intellektualitet, dar impulser fran perceptionen fran ovan kan soka sig in i manskliga sinnen. Halsa till vara vanner i Langa Huset och nyarsfirandet dar. Vi sander dem alla en mycket varm andinsk knus, liksom en bris av sommarljumma vindar, som stillsamt flaktar over lergra akrar i Skane - Har ni rent av sno forresten ?
Jag kan uppleva det skandinaviska klimatet sa nara under stundom, och det ar som om vi kan fardas mellan kontinenterna med latthet i ljusa ogonblick, och i det narmaste fysiskt erfara olika livsrum. Det ar som om olika rum gnistrar i sinnet, i lysande minnesfragment, fran olika delar av varlden, och gemensamt formar en hyllning till livet och Gud.
En inre tanke-symfoni som besjunger det vi alla ar en del av, men som ingen ager.
Light & Love y vaya con Dios
Stefan
[1999-06-15, Double-Anita Hartmann]
Kära Vänner,
Jag sänder över en bild gjord av konstnärinnan Anita Hartmann, bosatt i Surinam, Latin-Amerika, i huvudstaden Paramaribo. Jag mötte henne första gången på Trinidad, när jag bodde hos EU-amassadörsparet O'Cuneen i Port of Spain. De hade varit stationerade i Surinam innan de kom till Trinidad, och förmedlade kontakten med Anita. På väg till en utställning på Barbados mellanlandade hon på Trinidad, och vi träffades under några timmmar. Hon deltog senare på ett föredrag av Solveig Langkilde, i Port of Spain, om polförvandlingen, i februari.
Vid vårt första möte visade jag henne Martinus symboler, och det första hon sa, efter att på typiskt Anita-manér ha stannat upp inom ett ögonblick, var att detta är den rena sanningen. Om Martinus konstaterade hon att han inte kan vara från vårt klot, utan var en "ängel" som stigit ner för att delge mänskligheten dessa kosmiska analyser. Hon har i sitt konstnärliga arbete sysslat mycket med olika slags kosmiska symboler, mandalas, I Chings Hexagram, och har faktiskt målat alla 64 hexagrammen i olja. En av dessa skänkte hon mig under vårt besök, en underbar olja av hexagrammet fullhet. Hon bjöd sedan mig till Surinam, och i maj 99 kunde Ulla Hjortflod och jag resa dit. Vi gav ett antal lyckade föredrag där - jag återkommer om detta i ett senare mail - och bodde i hennes hus, som också är en permanent konstutsällning, med alla hennes konstverk.
Anita gick på en Rudolf Steiner skola i Tyskland, och började måla vid 13 års ålder. Hennes far tyckte inte att måleri var något att satsa på, och hon utbildade sig inom medicinsk analys. Hon reste mycket under 20-åren, i Asien, Mellan-Östern och Södra Europa. En tid arbetade hon i Afrika, med medicinska analyser, på Elefenbenskusten, och hon anlände till Surinam 1982. 1991 återvände hon till Tyskland för vidare-utbildning, konst, och återvände 1994 till sitt kära Surinam.
Anita har en säregen intuitiv förmåga, och är också utbildad inom traditionell vetenskapsmetodik, och har en intellektuell strävan inom sitt konstnärsutövande, samtidigt som åren i Surinam och länderna omkring kommit att berika hennes väsen med naturens rika, flödande färger. Hon är en märklig hybrid av tyskt vetenskaplighet, holländsk frigjordhet och surinamesisk färgrikedom, och hennes konst är utpräglat vacker, i flödande färger, kanske också inspirerade från hennes tid i Steiner-miljön, med ett tankemässigt innehåll. Hon är en av de mest andliga målare som jag mött, utan att falla för det sockersöta och tendensiösa. Hon är en forskande konstnär, som ständigt söker nya vägar. Mötet med Martinus analyser gjorde att hon kände sig djupt inspirerad att söka nya konstnärliga uttryck ånyo. Hon vill också starta en studiegrupp i Surinam, i Paramaribo. Anita har ställt ut i USA, Europa, Väst-Indien och Latin-Amerika.
Våra föredrag och samtal omkring kosmologin i Surinam gav henne en massa aha-upplevelser, där hon upplevde hur bitar föll på plats med lätthet. Det är som om hon är en av dessa människor som organiskt och i sitt levda liv redan omfattat mycket av den andliga vetenskapen, och när hon möter den kan hon självständigt, och med integritet låta sig inspireras av den i sitt vidare arbete. Redan efter vårt första kort möte på Trinidad, och det senare besöket på vägen tillbaka från Barbados, skapade hon ett antal teckningar som hon sedan gav till mig, inspirerade av Martinus symboler. Bilden som jag har scannat in ger uttryck för ett möte mellan två balanserat dubbelpoliga väsen, i fyrpolsutbyte, i någon form av mänskligt sexuell akt, kanske också inspireat av Solveigs fina föredrag på Trinidad som Anita uppskattade mycket.
Jag kommer att skriva något senare om Surinam och vår tid där, och hälsare er alla från ett sommarskönt Dalsland, där sol, vind och fågelsång stämmer upp till en hyllning av livets fortlöpande förmåga, kraft och skönhet att skapa liv, förnyelse och livsupplevelser för tillvarons alla väsen. Jag hoppas att ni har det bra. Jag skulle också gärna börja lägga in bidler och annat på en hemsida, så om någon av er har tid, lust och erfarenhet omkring detta så är jag mottagligt tacksam.
Med många leende tankar
Stefan
Kära hotmail-vänner, jag märkte att era adresser studsade tillbaka - om ni fått dikten redan ber jag om ursäkt för att vara insisterande.
Light & Love
Stefan
Sent: Monday, June 28, 1999 5:23 PM
Subject: En dikt
Dottern och Sonen
Du, så tänkte hon, hade inte gjort något ont.
Inte jag heller, ändå sades mitt brott vara hor.
Jag älskade Dig, Fader, också i de hungriga männens styva kroppar.
Så kom Han, som kände Fader så väl, att Hans ögon inte ens förlät.
Han visste att Fadern aldrig dömt.
Sonen, som sa till mig, dotter, Du har alltid varit älskad.
Av Fadern och änglarna, av stenar och skogar.
Maria, så sa Han, för Dig kom jag, för att Du skulle se.
Nu, vid korset, Där han blöder, pulserar orden i mitt blod.
Jag ska bli känd som Maria, skökan, och min själ bär orden med stolthet.
Så viskar Han, att vi ses igen.
Det vet jag, Maria Magdalena - smaka på orden, värld.
Jag kommer finnas bland er länge.
Jag behöver inte förlåtas. Jag vet det nu - jag var aldrig dömd.
Jag ser Honom nu, blödande, döende, och trots att mitt hjärta slits
ur kroppen, vet jag att Fadern ler i vart sår, i var spik.
Mitt namn blev mitt kors, och mitt kors upprättar mig.
Maria, så sa Han en gång, och log, Dig kan jag tala med, ty Du har inget
att dölja Dig bakom längre, ty Ditt värv har varit nakenhetens.
Vi är inte så olika, så sa Han, vi har bägge döpt i Kärlek.
Så skrattade Han. Så skrattar Fadern
Stefan Perneborg
Norge 171197
Dear Friends, I felt like sharing this with some of you. It is written to a dear friend in Switzerland, of Chinese birth, an accomplished painter, working for the United Nations and for the spiritual movemnet of Saint Thakar Singh - hope you do not mind.
Love Stefan
Dear Fung,
Thank you for your mail - I am in my house, but has probably been enjoying the wonderful Summer outdoors, when you have called. The nights are very bright here, and this morning - it's 4.30, the sun paints with gold over the trees. The presence of a Divine Providence and it's beings is apparent. That is the high truth, and the simple one is that it is so wonderful this morning - oh, you should see the leaves playing with the sunlight, orv if it is the other way around.
Glad to hear about your work as well, and the new possibilities opening up for further work. You must tell me more about your experiences in China. I have been in Latin-America and the West-Indies for 8 months, and we never went to China - at the time there were many floods and other things there. I enjoyed the video of Thakar Singh, even though it is not my way, but every divine expression has it's place in the totality of creation, and it is clear that a love being and good man like Thakar brings much comfort to the ones open to his frequencies of energy. It also makes me happy when different beings in the world, with honesty and grace, works towards a better world. All those efforts are like drops being united into an ocean of loving forces. More than ever do we need to learn respectful co-existance.
It makes me happy to here that you have time to paint still, and takes some time for it.
I really enjoyed seing your works of spirit, from the photos that you sent me. There is a quality, to me, of great spirituality, and perhaps we could scan those photos in the future, and put them on a home page. I am in the process of creating first a concept of global and peacful cooperation, and then together with some friend making a page with a multitude of expressions. It is wonderful to see how a new spirituality unfolds all over the Earth, besides the great difficulties that we are facing as well. There is no doubt that the bright forces will overpower the darker ones, and it is a time that can be regarded as a steppingstone in the history of the Earth. The Earth is a living being as well, and it has gone through it's different epoches; now we stand on the treshold of an era of enlightenment, and much of what we see, in the form of beneficial technique, art, science, music, internationalism etc, is parts of that movement. Traditional religious values are giving way for a greater inner and outer freedome, dogmas are leaving humankind, and in this process humankind is bound to meet contrasts. Each of us can try to bring peace where we are, to make our part of the globe a better place, be that in work, with family, with ourselves, through creativity, service or whatever God calls us to do in heart, duty and spirit.
I spent some time in Turkey, sharing the Spiritual Science, and thought about the conflicts there, where the Western part of the country opened up to modern culture, and the Eastern at the same time, went back to a more rigid form of Islam - those are the contrast that grows in the light of the New World Impulse, the energies that are showering the Earth with it's grace, awakening both brightness and darkness wherever it prevails. The different conflicts and wars are signs of the time, and could not take place unless there was the brightness of light forces present. Humankind has to face it's darker sides, as well as we as individuals have to come to know the whole of ourselves, every aspect of our personality, and with grace put it in the hands of lifes all-loving forces, and God.
You see, I thought about the world, life on this planet - there are so many abodes for humankinds in this universe - and saw it as an outer expression for our inner conditions. We have been attracted to incarnate on this specific globe due to similarities in our own cosmic constitution. We have to be mindful over the Kosovo within, when we condemn our neighbour, and thus in our inner universes create
similar conflicts, the wars without is also often within - many are in conflict with life, not being able to see the larger plan behind all unfolding. To be in conflict with any person or event means to be in conflict with the divine creation itself. God is unfolding His glory in each and every aspect of life, in light and darkness, and each contrast is needed in the larger perspective to create experiences, and thus expansion of consciousness. Her lies a great work of self-investigation, where we with compassion and good humour have to investigate ourselves.
I experience the need also for us to have a mental meditation, that involves a greater understanding of the divine plan, and here I feel that the Spiritual Science has a tremendous role to play in the future. I meet people in many countries, hungry for an understanding of God's Nature. Perhaps I could send you a small book of Martinus for Thakar also - He might find it interesting to meet yet another expression of the Divine.
The changes we see are really only the birthpangs of a new era, annonced by prophets and prophecies for a long time. Before the new can rise, the old must fall.
We are bound to see great and sometimes terrible changes, and have to remember that whatever we see, it is a part of God's plan for humankind really.
Dear Fung, I am now, after having rested from the many experiences along the road and the last eight months - I returned rather tired really, in the process of writing, and also planning for some new journeys and projects. I will try to travel with lectures again towards the Winter, and in the Spring, if God allows, I will return to Latin-America, for the countries that we did not visit. Gradually a network is being formed, and my hope is that likminded people, no matter if the practice this or that, if they follow seemingly different paths, can unify in a greater brother- and sisterhood, and unite their forces to heal, share and bring freindship to each other. I think this is the first step. The consolidation has already taken place within groups - now there is the time for groups to make friends, with nations to learn neighbourly love - we know much about nationalistic love in many countries already, no ?
I see that there are so many groups, each one talking about unity, eagerly persuing the truth, and at the same time jealously guarding their understanding and methods, and really not bringing peace to a larger part of the society. We need to cooperate over the boarders, not only the national ones, but also the one's of faith and understanding, of our truth, and humbly recognize that any given path is of God, yes cannot be anything but God. It makes me smile, and I think those tendencies are in all of us really since they have been trained for so many incarnations, to believe in the one and only path, the supreme road to God. So often do we talk about unity, but we do not live it; when we say unity we really mean our perspective of unity, our will, not God's. God's
wil has been all that has been, and that is. It is a mental meditation to look at everything with a wish to see God's plan being revealed. I think, if we honestly look inside, we can see that we are not really yet in tune with God, because we fail to see him in the various aspects of our daily lives, in people we meet etc.
You know when Jesus stated that no one get's to the Father but through him, he meant with his mentality, not only through worshipping him -now that has been divine as well of course - but the gateways to heaven open as a result of our changes inner and outer mentality, to a point where we really see God in all, in the wars, in the conflicts, in our neighbours, in plants and animals, and where there is imperfection, it is as perfect as it can be, and thus in the process of becoming perfect. The universe loves every single corner of itself highly, and all is born of the same source. Therefore, amongst the many expressions, each one worthy of praisal, we perhaps need to create a pan-global spiritual movement that recognizes all as a part of life's only religion, that really is life itself. A first step towards this would be to put differencies aside, and see how much that unites us, in our longing for a more loving world, as a process of reconciliation really. It has to move outside the boarders of what we regard as spiritual tradtionally, and also include modern art, music, and progressive science.
My travels and movements through different cultures has revealed both my inner need to bring this understanding into alignment, as well as the outer need for us to join forces, and to begin with becoming friends. Out of this base of friendship, we can create a global satsang, that unifies the various teachings, techniques, expressions and understandings into a organic whole, a network of brightly shining beings, that say "Live, and let live" - sound like a Bond-film as well - ah, that was live and let die - slightly different perhaps (smile). My soul and spirit is much inspired by this global process, though I recognize the need to begin very close, with oneself, very near. I spent some time in Trinidad, and could see how the different groups really are rather separated from each other, each one claiming their truth, their belonging to this path or the other - it is a small society, so iit is relatively easy to see those tendencies. In a similar way, I think the same thing is true to our own personal liofe, where different part personalities are in conflict - we do not always want to recognize our less brighter sides, and thus live in conflict with ourselves. No path can be the only path, all path are stepping stones of one greater path, that allows all to travel towards illumination, and that is again life itself. All beings on this planet is bound to have both brighter and darker aspects today - and we nee to look with great compassion to the whole of what we are.
Well Fung, dear sister and friend, keep up your good work, your painting, and your sharing of the love you meet in your life. I hope to see you soon, and wish you all the best for now. I will go out in the sun clad garden to make a flower remedy to create peace and calm within, based on an inspiring vision I had two nights ago. I stood on the stairs outside my house, in a meditative, or even naked state of mind, when suddenly the flowers started to talk to me, and I experienced how luminous beings came towards me with great love and compassion, and how my head and shoulders started to shine, wrapped up in light. With this came the inspiration on some to me slightly different fields. This was after a process of inner alignment, of shedding some old skins, and opening up for some new forces. This state of nakedness, allowed life to talk more freely, and I thought how often our very personal opinions block the road when we look at life - I was able, in this precious moment to see both that greater selfhood of life and nature, and the personal reality, the inner self's expression, the various veils that are there, and I could recognize the deep wisdome of each veil, and yet the gradual process of shedding veils. It was wonderful, and the voices of Provi-dence was to be heard within and without. It also made me smile, and jump about, thinking about how we lock life up in rooms we call holy, when every expression, every fart we made, is God in becoming, is there for it's simple joy of being what it is. Excuse my language Mam'.
I thought how often a movement has the tendencies to look upon itself as the choosen one, the formost pathway to God, with it's truths, techniques and rituals as the most splendid ones, thus neglecting the fact that each expression in this divine kindome of physical matter, really is a pathway to God, it is of God, thus gently closing the true doors to the glorious rooms of God, where all is given it's place. It makes me somewhat shiver inside, when I think about this self-preoccupation with the "only truth" in various movements, not because I can not see that all has it's place, but because it is an organic reaction - I find it very difficult out of this reason to participate in various congregations and organisations, because of this idea of exlusivness. I have met it in all movements this far, and I think we need to be very aware of it really, if we really wish tom work for peace of this world. I have seen all those aspects within as well - it is centuries of training behind of course. In a process of global and personal reconciliation, we probably need to open the doors to the innate wisdome in all, to review our history, personal as well as the collective, and to move with great veneration in life - why is it so easy to see the grain in your neighbours eye etc.
When looking at the different forces in a society, we could well imagine that those forces are as split inside the individual, as in need of integration - I think about those forces as part-personalities, fragments from different lifetimes, that need to be integrated to a allowing wholesome understanding that everything is alright, everything has its place, it's wisdome. If we start to look at some parts of ourselves as inferior or rather unworthy, we become that unworthiness. Imagine how much work to be done, and how much of life to be enjoyed where it is right now, in allowing fullness of beingness, brightness of spirit. Every expression is a whole, that inevitably leads to God-realisation - it allows us to smile also along the way The sky is clear, is blue, is life. I watched a wonderful and to me rather funny film film yesterday, by a young director; the name of the film is "Fucking Åmål" - a girl says to another girl, who is lesbian, "it is just because you live in fucking Åmål that it is so difficult to find a girl- friend to make love to - if you lived in Stockholm it would be different"- true, true. It is a film about young love, about young lesbian love, in a Swedish small town - most uplifting and revealing really. In the end scen Elin, the girl that "had been together with 70000 boys" according to gossip, takes Agnes, the young lesbian girl she unwillingly has realized she is in love with to the toilet, to tell her that she is in love.One of her freinds at the school comes to knock on the door, and Elin, afraid still to be revealed in her love, refuses to open the door. This girl then shouts, that Elin has a boy on the toilet, and crowds gather outside the toilet, cheering, shouting, and in the end Elin asks Agnes, what to do, and Agnes says - it is just to open the door. The scen that follows is so beautiful, when the tuff Elin opens the doors, and tells the crowds to part, like a young Moses, boldly announcing that "this is my new girlfriend, and we are going home to fuck" - and the complete silence and surprise of the crowds. It is like a scen from the crucifiction of Jesus, with the crowds, and the Barabas-mentality. We all have to carry our cross, and sooner or later, we have to open that door. Wonderful young actors, and yet another expression of the divine creating expansivness of thought. Young people will discuss it of course, and in that expansion of consciousness lies development, and that development leads closer to the great divine reality that is the only goal exsisting for everyone, no matter of there present choice of life - no one can ever miss this illumination, and all is blessed by their choices, good as well as bad, all along the way.
Dear Fung, thank you for always sharing what has brought you inspiration, and thank you again for the video of Thakar Singh. It makes me happy to hear about your success in China and Hong-Kong as well - how big is the movement today, and what does it say about year 2000, and the time to come ? Are there any good litterature about or by Thakar Singh ? It was auspicious that we met in Hawaii really - the circumstances make me smile today - all that meditation in muddy tents, while life was going on in all it's splendour around us, in that national park. What do we not do to come to heaven, and at the same time fail to see the heaven around us (big smile).
Do you think we became a bit more holy at that moment ?
Much warm greeting and love to you, dear one, take care, paint the inner and outer skies with that radiant smile of life, in dark or bright colours, that blessing that is so clear such a day, as the one I am witnessing, slowly unfolding as a wonderful lover's embrace, outside my window. Now my stomach says "hungry", and I must heed that of course, that collective prayer of the micro world. Imagine, just the blessing of a meal, a nice table, fruits, teas, cereal - isn't life merciful. Please convey my deepest affection to new and old friends, to micro individuals, to Masters and students alike. Stay in love and Vaya con Dios, och lev väl, liebe, bon chance, si yen (is that correct pinyin ?) and all of that. Wo shi Rudian ren. Wo yao chi fang. Bu yao rou. Excuse my terrible transcriptions. This is for God: Wo I Ni.
Stefan
Dear Friends,
I cannot help myself, to continue, to share with you, some of the poetry and philosphy styles in the form of mails; this time it comes to Chinese poetry, written to my dear teacher Doctor Jiang Nan Sheng, that I met in Kunming, the Spring city of China, a small city with only some two million people at that time. We spent many days and evenings together, plunging into the classics of Chinese thinking, into alternative medicine and Western thought. Jiang spoke French, German and English well, and was trained as a Western doctor. During the cultural revolution he was sent to some remote mountain area, and in order to help people, he had to use traditional medicine. He laught a lot, and was a small man, with fine features, and mild hands and a smiling face. He loved to talk openly about everything, including sexuality. We spoke very much, and I was terrified when he gave me acupunc-ture, and at the same time expounded some lofty ideas, and his hands where moving on their own, especially when he handled the needle that should go right through the stomach, into the spinal cord.
I watched with awe dissapear into my body, while he happily chatted about this and that. He helped me much with bodily conditions, and started a process of cleansing.
We used to have early breakfasts at a traditional little restaurants, often sweet rice balls, in syrup and
filled with spices and peanuts, together with the eternal tea, and those rice breads, I called them cloud breads because the just melted away on yout tongue. Afterwards we went to the park to spend some time watching the tai-chi practitioners, chatting, feeding the golden carps in the small lakes before going to his clinic again. I remember those early mornings so clearly, and the soft light over the marble bridges, the blue vault of the sky, and the silent people practising. He loved writers like Goethe, and spoke at length about French litterature, and when he received one of my first letters from Europe, much later, he commented, that he knew our friendship was not just "a spit in the Ocean". At times he brought me to friends that worked with calligraphy, because he knew how much I liked that, and we spoke about the origin of Chinese signs, while drinking green tea. At times he got something boy alike in his eyes and asked about my sexual life, occassionally dropping a smiling "oh dear", investigating details, patterns, comparing with Chinese ways, and in his excitment at times, my sir name Perneborg became only Borg, and once Pork, when he presented me to his friends.
I went down to lovely Qishuangbanna, the autonoumous region in Yunnan, on the border to Laos and Burma, where you find the some of the many minority people of China, and walked for days in the jungles, visiting remote mountain villages, writing poetry, studying books about the people there, being invited to weddings, dog meat soups, drinking contests with a chiftain, adventures with fair forest maidens, and silent evenings by the fire, listening to Buddhist sutras in Thai language, and the morning loudspeakers, that heartily exclaimed the noble truths of the Peoples Republic. We became aware of the difficulties for cultures to mix, to blend, without violantions. For a time I walked the forests with an Israeli ex-soldier, at times on my own, sleeping on the bare ground, awakening to the sound of the forest. I spent some days with a Japanses young man, a calligrapher, and we were imprisoned for one day and night, after having been found in an closed area. The guards were very happy to have us there, and kept the doors opened. It was mainly a way of ensuring that regulations where followed, and that we spent the night in their company, so that we could chat.
One day, after having slept in the forest, I arrived in the early Spring to a village almost covered by cherry blossoms, and was greeted by the school teacher. At this time, I spoke some Chinese, and he spoke fair English. We spoke throughout the night, and drank rice wine, and late at night, I was challenged to sing some Ruidian songs, that is from Sweden- ah, ni can can, wai gou ren - oh, look at the foreigner - and I performed to the best of my ability. In the very early morning, I woke to the sound of a Swedish song - Du lindar av olvon en midsommarkrans - and was stunned. The voice was kind of familiar, happily wine-jumping from note to note, and then I realized it was my own voice. I had been recorded on a ghetto blaster unknowingly, and now it was played on high volume in the bambu house, by the fire side, under the straw roof.
On my last night in Yunyinghong, the town of the rising sun, I met Laetitia, my dear French travel companion and friend. She later joined me in Kunming. When Doctor Jiang saw her and me, he was thrilled. "Voila, le jeune homme que nous cherchons", " Ah, elle est jolie", and then we went to one of those bustling Chinese restaurants, to eat freshly woked vegetables, fried cheese and to drink tea. We spoke about the Chinese concept of Tao often, and Jiang really wanted me to better understand the background of his culture, and the Chinese. Some years after my long Asian journey, in gratitude for all that he gave, being my Vergil into the Heart of Chinese culture and philosophy, I composed a poem in Chinese style to him February 1993, after some inner bright stirrings.
Doctor Jiang suffered from a heart condition, that he had got while being stationed in the mountains, having to work a lot, with little food, and one day I just ceased to hear from him. He did research on various treatments and diseases, and kept me update to what he had found, and he wrote with pride about an article of his that had been accepted in a American magazine for acupuncture. At times, I can feel him smile from his heavens, hear his "oh dear" and we take the chance to meet in the spiritual world, over a cup of very bitter green tea, at a small tavern, high up in the cloudy mountains. Jiang had this universal spirit, that wanted to see what connected things and philosophies, not what separated us as human beings and cultural beings. He was curious, even boy alike, with a sharp mind and a great gift of compassion, a result of the many years of suffering I think, during the cultural revolution. He wanted me to see with his eyes, to borrow them for a while, he wanted to look through mine, and I am deeply grateful to his gift. He introduced me to one aspect of the science of life.
The concept of Tao, as well as the Indian concept of renouncing one's desires, is not really different from the Christian concept of "Thy will be done", only expressed differently, in it's original form.
The activity of non-activity can be understood as following the will of Heaven in ancient Chinese thinking. Then the Asian cultures, with it's love for contemplation, has applied it differently. At times it became a rigid withdrawal from the physical world. In order to bring justice to all human expressions, we need to investigate everything in this time, and integrate it into a universal understanding. I sometimes think about this era as an era of reconciliation, not only the fall of the old, and the beginning of something new. The new also grows by honouring every expression within and without as equally valuable. The great Tao-te Ching, The Book of the Way and it's power, points towards a form of moral, where nature and life is honuored as teachers. It is written in between the 4:th and 3:rd century before Christ, it is believed. Here we find, as well as in Bagavadgita, the concept of unmotivated actions.
In the Gita, Krishna tells Arjuna to act without desire, to follow the path of Dharma, or with Christian words, to do the Fathers will.
In Tao one becomes one with the Way, by understanding the universal laws, and humbly act accordingly, like water, always finding the lowest place, by non-aggression - another Chinese sage asked: Who can strike a nail into empty space ? - and the aspirant must gain firm foothold in emptiness (selflessness if we like) and simplicity (that does not only mean frugal, poor, but according to the law of the universe, to understand one's destiny, laid down in front each man and woman accordingly). Later, those doctrines became slightly perverted by interpretations, that led parts of Asia to neglect the material aspects of life, and and led to what Martinus in his article about "Dying cultural factors" claim to be the downfall of those cultures, that made them vulnerable to attacks from Western cultures. It became a highly regarded spiritual goal to rid oneself from possessions, and to concent-rate on God in His/Her transcendent aspects. If this would have been the road to perfection, India would not have been a country filled with starving people today.
Martinus said, that with the exception of the true World Redeemers of this part of the world, the majority of the wisemen never had full cosmic consciousness. He calls the unintellectual spiritual attitude a sleeping pill, where one is not sufficiently trained in associating with one's neighbour, and dear old daily life. Thus many souls have a far to exaggerated spiritual attainment, compared with their moral development. " Fleeing from our fellow human beings means fleeing from the lessons and mind-enriching experiences which daily association with other people will unavoidably entail." Within Christianity, this sleeping pill has been the "Redemption through the Blood and Mercy of Christ". Christ, as well as other redeemers came to be examples for us, but during the early stages of the love religions, it is natural that they instead became regarded as unreachable in their moral, and thus worshipped instead, which of course brought light to the very first stages of this love moral's development.
Martinus ends his lecture in this way:
"And the people of the East as well as those in the West will understand that, whether in their prayers to Providence they address their words to God, Father, Allah, Brahma, these are only different names for the Divinity in which we all "live, move and have our being", whose Holy Spirit, or Divine Conscious-ness, pervades and permeates the entire universe." (the lecture is given 1952, in October).
And now, on with the poem:
Twenty-seven songs for my friend Jiang Nan Sheng, 1993. No Mind does not mean not thinking, but to think with life, not against it. No words does not mean what we should call silence, but rather finding the words within, from the universal source of honesty and love. To name it does not mean not to name it, only to avoid to create division in the heart. Walking the way smilingly means to accept the gifts of life as they come. Doing nothing does not mean not to act, rather to follow the will of the universe. To utter no words means to talk heart to heart. To not attempt does not mean not to try, only doing it with as little violation as possible:
What follows the way of Heaven
Gives birth to Eternal Qi.
What follows it's own way
Remains among the limitations of birth.Nowhere, not on Earth, nor in Heaven
Can the limited become limitless.
Qi, a name, Yi, a name; but the essence
of what is, is the Journey of Heart.Name it, and you'll give it an opposite,
Tie it, and It will leave before dawn,
Try to dominate it, and you obstruct it.
Better leave it to be.With discriminative mind, we sow the seed of
Compassion in the field named Limitless.
Like plum blossoms in Spring, leaving
Without a sigh, that's the way of the sage.The roaming mind knows the path
Named ceaseless. What is limited gives
Birth to endless serials of becomings.
Better smile walking the path silently.Not dwelling on conceptual mind, where
Is the face of Lao-Tze ? Didn't you
See it resently, in the face of
The man selling chaircoal.Not coming, not going, being nowhere,
Doing nothing, yet moving mountains.
A cloud can move a rock on the path
Of innocence, and give the dry trees life.You say Yi, and I say creation,
You say Qi and I say vitality.
Not dwelling on names, let's walk
Towards the tavern, laughing at the Moon.The pebble of the pond shivering.
How many times walking the marble bridges ?
The willows bend their branches, smiling:
Look, here comes our old friend again.Time, a dream on the journey from
Everywhere to nowhere, The Ten Thousand
Things moving like waves on the ocean.
But how to know them without plunging into them ?To drop all, one has to drop dropping,
To leave it all, one has to leave leaving.
Without the flower of each attemted escape,
Lies the seed of a new prison embedded.When you lodged me at the Mansion
Of Compassion, I was a runaway.
Not coming, not going, I hope my
Blessings will reach your gate.With the precious sword of No-abiding Mind,
Cut through the conceptual worlds.
Listen, the bird on the branch makes
The whole universe tremble with joy.Brimful the Heart, yet lodging nothing,
Where is Tiao-chih Sea now ?
In the morning I am the cloud,
In the evening the rain.Alas, on the road this morning,
Cold rain wetting my sleaves;
Yet, it's like trying to wet
A rabbit running on hot chair-coal.Here in the forest retreat peace prevails,
Nowhere to go, I listen to the birds.
Wondering who retreated from what,
Simply letting the morning pass.In the hand of a thief, Earth
Is just like worthless dirt.
For the flower it is as precious
As sunlight opening waiting buds.On this Flower no dew gathers,
On this mountain clouds do not rest.
Nan Sheng, when meeting in the sparse
Light of dawn, we utter no words.Drifting in the Nameless River, listening
To the precious flute playing in all.
To hoist sail would be to compete
With the winds. Just listen !Hearing this song demands no ears,
Seeing this light no need for eyes.
The blind man stumbling on Earth
Can amange without a thought.When not attemted it comes,
When the heart is empty of even tears.
Like grass in the wind, bending,
Bending, just laughing, laughing.Before seeing what is, one has to
Regard what is not. Seing what is, one
Has to stop attempting. This is
Coming, not going.First learning words, then learning
No words, that's the way of the fool.
When abiding where no words arise,
What's the use of them !Mountains, rivers, forests, all painted
By the colours of imagination.
Then better closing those eyes,
Opening the Gate of No Mind.No need crossing the Yellow River.
Let's purify the temple and leave
The gates wide open, so that
Mighty Yellow River can pay a visit.Let us meet at the Tavern of
Lonely Lu-Shan. Let's sit down
Among the immortals and share a
Cup of tea, singing the Song of Silence.
I finish with some words by Martinus, from "Dying Cultural Factors":
"They will know that "Hell" is nothing but the very world of war, of revenge, hate, bitterness, misunderstanding and self-made suffering, which is sown and reaped by human beings in life after life, as long as they do not live in conformity with the universal law that is the essence of all laws: the Law of Charity. Training in the excercise of this law is the only reliable way to establish peace in a world where the best of Eastern and Western civilizations can be united. There no one will wish to flee from this world's "vale of Woe" into a too one-sided meditation on spiritual things, nor will anyone forget the spiritual reality and its laws in preference to all the mundane happenings of the physical world".
One of the most loved characters in the Chinese tradition is the sage, who walks out in the midst of life, among prostitues and taverns, clear in mind as a dew drop, and filled with joy and compassion for everything existing, unafraid to be soiled by anything. The modern sage must equally learn to see all of the modern world with the eyes of life's own science, and he must have tasted many bitter cups before seeing the sweetness of the Great Cup, that is our Earth. I drink to your health !
Stefan
Käre Broder Fritz,
Eftersom jag inte kan besöka Vattenfestivalen med dess laserfyrverkeri, ordnade jag med ett eldrivet fyrverkeri - sehr schön, hier im das Wald, mit goda vänner, som gladdes åt strömmens avbrott - vi förenade detta med en solidarisk manifestation över världens konsumtionsnivå, och så slog vi också ett slag för lokal arbetskraft - en mycket god morgon med andra ord. Handla idag, så att du inte ångrar dig morgen fruh ! Se bara till att du inte vaknar upp med en fru Broder skälm och nygårdsriddare, du kung av dina många år, du livssmäktare och försynskt smekningsorgan i underlättelsetjänstens hemliga tecken, drottningars förtrogne, klosters beskyddare, och lekmäns helgon.
Näckens tid är förbi, silfverböjen producerar nu elkraft, stagnelianska pustar har omvandlats till konsumentrapporter och den starka armen förtvinar bakom datormaskiner, och urmän blir kometmänniskor - så passande hier in Schweden. Så uppkommer bögerinojor och plastdojor, och många lyckliga små ögonblick med giftiga tankearter. Jag gör mich hier en liten tanke om hur perspirationen från tyngddojan blir till bögnojan, und hjernan har olika frekvensrum, som mottar dessa olika grundenergivågor, also, et tu Brutus, är mich self. Ah, så springer små rådjur förbi fönstret och lyfta av himmelsspråk och grässång. Vergilius, min herde löper med Mamsell Ulla bort mot pimpinellan, som nu, där i livskrökens krökta rum, blivit ett tankarnas Harlem, vars röster negerdunkande löper bort med en förbipasserande automobil, ut i rymden, nicht ? Åh, alla svenska Danar och Luossa-sångare, var är ni nu ? Ihjälgasade på tankens hotellrum, i Gamla Städer, som krampaktigt håller sig fast vid IT-kablarnas hala ytor, innan de virvlande rusar ut i den rymd som med färglös kärlek älskar allt, och med shivanisk njutning vishnuserar, hickar, och brahmaniskt spottar ut nya kreationer. Åh, denna kosmos modescener, som klotteatrar och intergalaktiska fyrverkerier.
Åh, denna ljuva inkvisition som om stundom driver oss alla, där små tankar jagar större tankar på flykten, där lokala perspektiv upphöjs till allmän ordnung. Du får gärna berätta mer av dina upptäckter inom detta inkvisitionens fält. Älskade vare de saktmodiga, ty de skola besitta jorden. Älskade vare de tröghjärtade, ty de besitter jorden, och älskad vare han som vandrar fritt emellan dem, med glada bud om en hjärtats krubbfödelse, där, i sinnets Betlehem, ditvandrad från Nazaret, från vilket inget gott kunde komma att födas.
Ärligt skuttande - tja, varför inte broder sol och måne, syster träd och blom, likt en fågel ska själen sväva mellan kristallkronor och himlavalv, rörd av allt, nära allt, lika hemtam bland prostituerade som konstitutionerade, fylld i hjärta och sinne. En god idé mein Herre. Maria Magdalena gläds i sin himmel liksom den kokta medeltida korsräkan Jesus gör i sin alabasterprydda hydda, där vid Oljebergets fot, som nu lyser av neonskyltar som sjunger Änglamark, Fair Trade, och Krav. Hylla livet, var klok som en klok bok, ljum när så behövs, het när påkallat, mild aber bestimmt, ljus aber med nyanser, hel und med många hålrum för nyrum och gryrum, sensuell som martinusianska högstaeldslågor, und broder Knäckt, knaperadel och korstågsmjukis - get you gun Bro, and see that it is a flower from Issa och Basho, in the form of a poem, yes und jetzt, y adios Senor Adelante, adios con mucho amor, paz y vergiliansk stuprörsanda, från försyn till försyn med insyn, medsyn, skönsyn, jordsyn, hordsyn et kvadraten på hypotenusans avlägsna spegel, Platons himlatankar, Wittgensteinsk matematik och en ton av klingande björkblad, fonderad av Bachs Jesu bleibet meine freude, spelade på bäckasträngar och bacchusängar, i en sista ljuva högsommarutandning, som signerar våra dagars ljus och ljuva nätter med den lätthet som Han andas liv in i allt, till och med Döden.
Peace and Love
Sir Stephen of Fagerbury, med lansen höjd, och visiret öppet, i ekokalsonger, rena strumpor och en rustning av skimrande astrala plåtar, och de skälmskaste blå ögon brevlådan idag skådat. Min springare har 21 växlar, och mitt skuddshelgon heter Shimano.
[1999-09-19, Hudnära dikt av e e cummings]
Jag gillar min kropp när den är
med din kropp. Den blir som ny igen.
Muskler bättre och nerver mer.
jag gillar din kropp. jag gillar det den gör,
jag gillar alla hur. jag gillar att röra
vid din ryggrad och dess ben, och den
skälvande-fast-mjuk het och som jag
ska kyssa om och om och om
igen, jag gillar att kyssa dig här och där,
jag gillar, att långsamt stryka, fjunen i
din elektriska päls, och vad-det-nu-är som
kommer över kött som delar sig.....Och ögon
kärlekssmulor, och kanske att jag gillar hur det
pirrar när under mig du så helt ny
e e cummings, 1894-1962
ur lyrikvännen, 3/1984, tolkad av antonsson & hagström
Dear NN
I celebrate with you, the pangs and flowers of life, praise the sole of my shoe, the breath of my breath, the glory of sky-birds, clouds and mundaneness, of friends and foes, the all-glory of humaness, heartfullness, the visible and the unvisible, my youthful skin, friendly skin, joy-skin, si senor, my ancient mind, the nails, stones, the dew, the asfalt - ya man, the all. Thank you for sharing of yourself, happy, happy, ahhpy with you and your friends and so forth. I have been blessed with so many visitors here in the forest this year, with deep internal transformations, soulful listening to the great voice of God, a West-Indian late Summer, lovely new and old friends coming close and heartfully being here, painting work, yes of the house inside and outside ( I wish you could see the beauty of it all, with ecological paints, art from all over the world, flowering pot plants), and a fresh spirit awakening to the art again. After some months here, being close to the soil, the friends, as well as ants and elk, mud and sky, life has started to talk within, as a river wishing to play with other rivers, a river in an ocean of light.It is like the grass is singing to me, new songs, the flowers playing for us, the soles of my feet celebrating old Earth, new Earth. And now, the Autumn colours come gushing down with the leaves, like torrents of golden lava colours, in a silent thunder of bursting joy, like a birthday of a deathday of a lifeday, to you dear sister, to us all.
I am almost finished with a anthology of poetry, a celebration of the spirit, from 1500 years of poetry, from all over the world, for a web site we are building - it has been growing more and more together with me and it has been a glorious thing to plow through the dear words and worlds of brothers and sisters, history and culture and today yet another wonderful message came to my being - I am given an inheritance that allows me to continue on this writing path yet some time, even though it will wait until December, but yet, mercy, mercy, in itself a flower from one of the spicy gardens of life. I have included Walcott, some Jamaican writers, and if you have something that celebrates the spirit of Life, good poetry from Trinidad, I welcome it - I have translated much from English into Swedish already ! Haiku, Indian female mystics, Sufi, African, Latin-American and so forth. Dear Hildegard of Bingen, a highly interesting lady is there, and so forth, not to mention Celan, Michaux, Rilke, some highly interesting Scandinavian poetry, Li Bai, Zen masters, aboriginal, native indian. eskimoes, Russian and so forth, just to give a glimpse. The next project is to make a compilation of some 10 poetry collections of mine, people are there to help with it as it looks, then some other writing projects, to let it become yet another part of the blooming tree, and of course some new travels - it is time to celebrate the birth of birth in birth, in life and death, agree, and to allow the flowers of our gardens to touch each other, to make available. And the lovely e e cummings and Basho greets you in the following way today, just for you, beautiful child of stars and soil:
Do not forget the plum
blooming
in the thicket
Basho, 1644-94
love is a place
& through this place of
love move
(with brightness of peace)
all placesyes is a world
& in this world of
yes live
(skilfully curved)
all worlds
e e cummings
This last one, also from cummings, I give to you, heart to heart, as a special birthday token, a birthday dedicated to the path of the spirit and the song of the Earth - that's the name of the anthology by the way, as well:
how fortunate are you and I, whose time
is timelessness: we who have wandered down
from fragrant mountains on eternal nowto frolic in such mysteries as birth
and death a day (or maybe even less)
Much joy to you & friends, colours and skies, from Woodstock, Hiroshima and Eden, Haverud, Sweden, with a garland of neon coloured flowers around my head, a faun and a jester singing hallelujas, a wind, a boy at times in the hands of merciful sisters, and brothers brothers talking warmly, with a thundering voice, light as dew, with twigs in my hair, sun in my skin, I embrace Thee, in the name of the great Spirit roaming the Universe, holding it, rocking it eternally loving it, you.
Stefan
Som löv våra mjuka tankars väv
lavafärgade toner som strålar
lätt svävande i klara rymder
befolkade av ljusa änglar
Som sol vår klädnad
jord alla våra röster
i dagarnas malm
brunns svärta
Som rost vår mjuka ängslan
stilla blods skälvande ton
bland maders nebulosor
tyst, de sjunger allmakt
Som tro våra tre steg
ett helgat vetande
mjuka fötter mot
segerns mylla
Som hjortron
de stunder
hitom ett
alltom
Nu igen sjunger
ljungen, hör du,
den eviges
sånger
Nu är
allt
nu
Stefan Perneborg
230999
Dear NN,
I reflected over your dear sisters mail, and it is true, as I see it (this means knowing that I now present my understanding of this, ok, as a complement), that change is ever there, as is creation, as is the worlds of matter, just transforming all the time. But change is not the only permanent thing, there are far deeper permanences in the universe. There is a very important factor that cannot be overlooked in connection to this, and it is not that the changes are the same, all the time. Yes, they follow a law bound schedule, but the Creator is a great scientist and artist, and there is a celebration of creation in all, a great cosmic experiment and art piece never to be repeated - God would be bored to death otherwise.The Earth stands in front of a tremendous shift of consciousness, that can only be compared with the time that the fishes started to walk on land, it's whole perception and consciousness is shifting radically, and organically, therefore we have to be more precise I think, in defining the changes of this time really, and honoring there enormous newness as well. It is by the way new, when I put on a sock (clean this morning), it is new, when I brush my teeth (oh glorius mint tast), new when I for the 1000:th time put my car key into that very same spot, which is also new (though I have been thinking why the Mazda one day asn't been transformed into a BMW - never the same - this is my way of defending the fact that I cannot afford a new car, so I say, hey, don't youy see, it is eternally new, welcome to my brand new car.
Of course there is a tremendous newness to each moment ( a big smile here, I hear the universe smile with us); all though the laws of life remaíns the same, there is the eternal newness of each moment. Nothing has ever been created like this moment before, and nothing ever will. It is to have the balanced view of this, that both includes the fact that changes are one of the eternal constants of our life, of life, and at the same time the great compassion and interest and curiosity for every little shift - it is marvellous that people do wake up. We wouldn't normally say to a child, coming to show us something: Oh, so whats new ! In heart we see how important that piece of work is, and how new it is. In the same way, there is a greatness in seeing the minute plan being unfolded like a beautiful flower. You can compare it with a flower. What's new with that ? Yet there is a constant change to rejoice, and the glorious moment when the bud opens up, and if I compare our Earth to a flower the bud is opening up, in itself really exciting and new, eternally new.
That love permeating the universe, is to me the constant factor, the fixed point. Change is the result of energy, and we thus perceive the result of movement through that. But that love, being expressed in all, flowers and wars, in change and eternal stillness, that great plan being unfolded, I have to bend in front of the grace of the greatness of the universe, the enormous loving logic of creation, and honor that. I am new, and yes, I am changing, yet eternal but there is also a time to rejoice the newness of a moment, and to see the dear old Father/Mother/Universe yet bringing me, in deep co-creational spirit to eternally new rooms in this great mansion that we all roam.
It is great to see that life is shifting, and to hang in for that ride, yet to see the great fixed point of that love tune, that plays even under the broken bridges of time and places. We are eternal, and that eternity is not only based on the fact that we change, that is one result amongst others, but rather because we are, as simple as this. So, therefore I celebrate the great temporary permanence of my soles, the eternal structures being expressed in a spiders web, sweat, the second of a birds passing by, the great stillness in that friends laughter, you now that moment in between moments, that micro-moment of tremendousness of being, the enormous newness in two hands meeting, in skins coming together, where universes shift within the micro-worlds, I celebrate the tremendousness of what we are experiencing, all of us, in each moment of our co-creation. We are co-creators, eternally eternal, and yet ever changing, grains of sand, yet universes, named, meassured and given id-numbers, yet boundless in being and spirit, as is the very body we are expressing ourselves through. The loving hand of the Creator sings both with mathematical precision, as well as with artful beauty/ugliness that surpasses any dialectics, so I celebrate that, the eternalness in an Autumn leaf, in
a toilet visit, the glory of the mundane, oh in candy, the rain - it poured last night on us, the dear friends here in Haverud -as well as the transcendent, the flowering creation I celebrate thus.
Listen to one of our dear poets of the world:
love is a place
& through this place of
love move
(with brightness of peace)
all placesyes is a world
& in this world of
yes live
(skillfully curled)
all worlds
e e cummings
or why not this:
Whether in visible form or mysterious garb,
Buddha is neither one nor divisible
If you need to distinguish his aspects
Imagine a lotus blooming in a furnace
Dai Hue, dead 1171, Vietnam
I also feel that there are different traditions of consciousness in the world, where the Eastern hemisphere more has focused on the trenscendent aspects, and thus at times neglected the tremendous importance of the world of matter, as one can see in India, where there is suffering, and many other countries where there is lack of democracy and so forth, and the other pole, the materialistic Western hemisphere, at time soverly fixed in ideas and structures, where there has been the celebration (bluind and not) of the world of matter, and at times the forgetfulness of the great impermanences (at times but not always). This is to cut it short and simple in a sense, beacuse there has been so many different expressions of spirit. I have gone through several shelf meters of books lately for some work, and I realize how many simplified statements that we are guilty of. It is not the time to talk about why those traditions are there, but we can simply conclude that they are parts of a great web of consciousness. I have travelled to some 40 countries, and I also see how much of me that is rooted in traditions, one of the stronger is being male (ya man, worthy of a big smile) and even though I would like to see myself in the light of internationalism, I have to recognize from where I come, celebrate that, and try to integrate it into yet a larger picture, with great sense of mind and heart, step by step. I think about Jesus on the so called last supper, when he wahed the feet of his diciples - we probably need to wash the feets of each others traditions, cultures, and see the last supper as a cosmic symbol where we as equals can sit and share the various dishes of the world in deep intelligent veneration - the various places from where we come, not only from this Earthly culture web, but from all over, to decern lovingly, to be able to choose, to see, to love, and know that we are forgiven when we do not see, knowing we will, and warmly embrace each other each time we step on each others toes - we do it out of ignorance. When someone messes with us we are invited to love that aspect of ourselves, through that person.
A typical Asian teacher would say like Dogen (1200-1253), correctly, yet to me, a bit without that great warm embrace of life:
Coming, going, the waterfowl
Leaves not a trace
Nor does it need a guide
It is true, yes, we can agree, and also smile a bit with the seriousness expressed and also see that this is an expression of cultural and religious concepts, as well as the expression of Dogens truthful experience of the eternal source of enlightenment, but to me, again, a partial enlightenment, not fully all inclusive, as in all of us Earth beings, so that we do not place the partial on the pedestal. A important step, to be deeply honored, in time and space, like all of us, yet moving to higher degrees of attainment. In your sisters voice I also hear a consciuosness culture talking, as in my own - much fun research to be done here, to find out, so that we do not let our training as cultural beings become the veil through which we see life.
Listen to Hakuin:
Nirvana is right here, before our eyes
this very place is the Lotus Land;
this very body the Buddha.
Contemplate what it means to really, with full mindsoulbody response seeexperience Nirvana in a mushroom, a bit of trash, a disturbing person, in the evil ov war. I personally think, that the unpleasant never can become organically pleasant, like if we see someone hurting another being badly, but that we can use various sides of our being to integrate it logically, so that we do not dishonor the universe in any given form.
And listen to the wonderful complement of Gerald Manley Hopkins (1844-89):
Glory be to God for dappled things -
For skies of couple-colour as brinded cow;
For rose-moles all in stipple upon trout that swim;
Fresh-firecoal chestnut-falls, finches'wings;
Landscape plotted and pieced - fold, fallow, and plough;
And all trades, their gear tackle and trim.All things counter, original, spare, strange;
Whatever is fickle, freckled (who knows how?)
With swift, slow sweet, sour, adazzle, dim;
He fathers-forth whose beauty is past change:
Praise him.
It is what I call from the great celebrational tradition, where you could place Dylan Thomas, Whitman and others - you could point at Kabir, Mirabai, Hildegard of Bingen, the great many mystics, the great bhakti traditions, the sufi and so forth, as preceeding this of course), and this walk on the razors edge, in between the eternal perspective, and the great mundane, is what brings all into a wholeness, where all matters, all is important, where God is as much here or there, both in His eternal eternal aspects, as well as in eternally creational and eternally created - this trinity is eternal, in each aspect, like Brhaman, Shiva and Vishnu, and so forth - it has been expressed in so many different ways down through the centuries.
Just imagine the tremendousness of the cosmical structure of a simple glass of water, and the more we really medititate on things, the more we see the intrinsic patterns of life, that insignia of eternal love, if we really stay both far and close, in communion with life, a scientist and worshippers, there is the glorious voice of eternal renewal in all. The dewdrop, the spill of gasoline, the smoke from a cigaret, the black blod of a corpse, a flower, a song, a touch, a movement, all celebrates that great Mathematician, our dear Mother/ Father Magician.
Because I am poor
I pray for all that lives
That is the words of yet another great tradition, the North-American indians, and I think we will have great celebrational life carnevals, as both an expression of science and partys, where every time and place will be seen in the light of the great glory of beingness, and where we, as a humankind full will understand each section of this Earth history as a great saga of Love, where we will see the meaning of all. We will celebrate the changes, and the fixed point, the dialetics, the stubborn ignorance, the All. Listen to this deep precognitive wisdome of the Modoc-Tribe:
I
the song
walk here
Do we give praise to the song that walks in all - we have to look into our hearts and find out, each one of us, at a given point. Until then, let's celebrate every tune in this great song as being an expression of the almighty creational forces - nothing is more or less God anywhere, how could it be so, when all is God. Some beings are more aware of being in God, yes, but not more or less God. I have also reflected over how easy it is, like when you have a beautiful overview as the one I have been inspired to embrace in the form of Martinus, to stay by the letter, the structural intelligence for some time, and think, this is it. Then life will show us, that heart and head have to join forces, so that we really live and breath that deep celebration, of which the overview is one dearly important factor, among others. There is the tendency in us all, to stay by the partial perspective within, to let that form our perception - celebrating that, though it is not always pelasant - and inflate it to a strange world.
I think about the enlightened mind as a structural phenomena, and see how it deasl with every aspect of life, with a sameness of appreciation, that it stands, and is in God, and how this marks the beginning of looking at life with God's eyes. To do that we need also to look at life from so many angles. I am compiling a collection of cosmic poetry, or rather The path of the Spirit, The song of the Earth, and I have had much time to reflect over the various consciousness traditions, and how important it is for us to become aware of how we are influenced, so that we can choose out of the great library of life, more freely. We are all products also of the great being we call the Earth, neither male or female today, but double poled. The eternal laws would mean nothing without the glory of the world of matter, God would be nothingness without the eternally new, all creative worlds, those master-pieces of interactivity, happyhappythingsembodiments, in between Earthly man/woman and Celestial man/woman. I would like to end with some few lines from a poem I like very much, by Dylan Thomas:
There was a saviour
Rarer than radium
Commoner than water, crueller than truth;
Children kept from the sun
Assembled at his tongue
To hear the golden note turn in a groove
Prisoners of wishes locked their eyes
In the jails of his keyless smiles.
Yes, let's celebrate, or not, whatever, the facts that all is changing, and yet in permanence on many other levels, that it remains eternal and yet new, never seen before. It is magic, when taken in, by head and heart, in beingness. Who should I say I come from, said Moses: Tell them you come from I am answered God.
Tamtam, and some tumpets, woodstockian flowers, heavy stones, dust and dirt, I say hi, bye, love and all of that, to you, dear NN, in celebration of Thee, of Me, Us, and All. Let that boat rock, the globe turn yet another leaf, the masters of light and the dust-mouthed speak, and hear, in all, the same great symphony sings, yet with precision of elaboratedness, like every tune in a music piece. In the film Amadeus, Salhieri, that really was envious of Mozarts genious, tells the Emperor to tell Mozart, that there were to many notes in his latest opera - Mozarts replies: And which one would you like to remove ? Just hold that piece of bread you have for breakfast close at heart, be with it, see it, and taste the Universe in it, appreciate it with all your intelligence, see the greatness of the spiral cycles being expressed, through the plantworld, how the mineral world has contributed, the animal and the humans, in closeness to the celestial realms and you will see that everything can be a doorway to that otherness, stay with it in emotional awe, beingness, to seeingness, the great smilingness of Life. What would you like to remove ?
Love, triple namaste, merry merhabas, and some thrown in hammdullas
Stefan
[1999-10-07, SV: flowerpower2 (from kelly carl's friend in sf)]
Hi NN,
So very nice to hear from you, and thank you for sharing the work you are doing - I could only open the web page, but not the jpg, and I at least got an image of what you are aiming for. We are also in the process of producing a similar web page, with a perspective of global consciousness, that can inteactively include apiritual science, art, science, news from the third world, various projects, alternative medicine, writings, cyber galleries, ecology, solidarity labeled products, a clickable world map with info about the countries in the world, and so forth - our name of the site this far, is The Living Universe. I hope we can launch it by the end of this year.
I have been compiling a anthology of poetry for the site - in Swedish this far, with poets and poetry from the last 4000 years, and I marvel at this journey, seeing how the divine providence and the eternal intelligence of th universe is fatheringmothering forth; it is like a web of mythology and religion being woven together, in more and more siphisticated patterns, travelling towards modern scince, and beyond that a more allsphere inclusive understanding.
I am sure we can cooperate in the future, and see if we cannot find futher areas to include. I have been travelling to some 40 countries, and done a lot of networking together with the teaching work, and this is what makes me extatic, the global perspective - imagine the Earth as a living being, with humankind as a brain organ, with the poles representing the masculine and the feminine pole in our the consciousness, and with West-East as the left and the right hemisphere. For a fundamentally enlightened society, a knowledge and a respect for each other, for the long journey towards this very blessed point, an era of renconciliation is needed, where all apscets of life is brought together, where the history of each region is made known, and thus included in an over all perspective, that we may call spiritual science. Every human being is like an awakening brain cell, like a cellular channel of information as well as creation.
Now my dear friend, what do you mean by conceptual design, you have to enlighten an ignorant brother ?
Do you mean actual design or the concepts behind - that might interest me. We might be able to communi-cate around the ideas of this in a near future.
I rejoice including you in my day conscious field of perception, and feeling the joyous streams from this very SF project. I feel happy when thinking about the energies in the SF area, and remember a flower clad Spring, with much celestial ado and fathering forth in our dear old nature, in the hills around the city, in the gardens - wonderful ! I hope to return soon again, and look forward seeing you as well then, in person.
Here the Autumn is shedding golden tears, and streams of colours are being poured out, and life in nature is cooling down. The presence of God is felt so clearly in this most spiritual of time, the presence of presence, birthing forth, coming towards us in all of creation, in an ant, a human being, a bird, all are parts of the divine language we are surrounded with, this globe's particular cosmic dialect, both flesh and mathematics, bone and spirit, and all-embracing loving logic.
I greet Thee Friend, celebrate Thee, and thank you for the information. Stay in touch, and let me know what happens, and then we can continue to communicate and see what is realistic to share. I wish I could invite you for a lunch in my forest abode, so that we could continue this conversation, but here, have a cyber meal at least. Sounds nice with the raggae festival - I have been lecturing several times in Jamaica, ya man, and it is irie to see the light being spread in various ways. Also the coffee sounds good - in Europe there is, at least in Holland, Denmark and Sweden plenty of solidarity label(l)ed stuff, that brings similar guarantees, and you find those products in most food markets today, especially the coffee.
Triple Namaste and merry merhabas, and may you swim in serenity yourself
Blessings to Carl, our dear well tanned brother - he has refused to tell me how he keeps his lovely tan during the Winter - you may pry there NN :)
Stefan
[]